— Sista gången vi möttes ni och jag Je remiah Flint, yttrade slutligen Svarta David ef tertänksamt, satt ni på bänken jemte sheriffei och dowrarne och jag stod inför dombordet. Ni äro tiderna förändrade, Jag är domare, och vi himlen, jag vill ha rättvisa. Ni säger att ni e är någon spion. Det må vara sannt; men ifal ni finge gå till nästa stad — — — — — Ni kan aldrig vara en så evinnerlit narr, kapten, uttrade en af de bredvidstående. Jag begagnade tillfället för att ifrigt oci högtidligt försäkra den laglöse, att han ej had något att frukta af oss. Vi skulle förbli tysta tills tystnad ej längre vore nödvändig. — Håll munnen, engelsman, befallde Svart: David groft. General ni måste dö. Det smaka mig ej att döda med kallt blod; men sådan ä vår lag, och så vida vi icke vilja bli upphängd i ett träd af Tennesseepolisen, måste vi ty sta er. David lyftade hä stackars Plints panna. Denne ryste lätt till, me vid sin pistol mot de stod derefter lugn. — Jag vill göra upp med den andra spio nen, yttrade en svartmuskig båtkarl i det ha spände sin revolver och grep mig i kragen. — Jag skall räkna långsamt till tjugo yttrade Svarta David. Om ni har religion, s kan ni mumla en bön. Och ni äfven, engels