Friherre Gripenstedts anförande i tullfragan a riddarhuset d. 28 maj. Vi meddela här efter Å. BL början af friherre Gripenstedts ofta omnämnda lysande tal till förmån för srihandeln gentemot dess motståndare å Riddarhuset: Ehuru den punkt som nu är föremål för ridderskapet och adelns öfverläggning egentligen inskränker sig till några Vissa slags jordbruksalster, och således i och för sig blott är en spec ialsräga. finner man likväl ganska tydligt, att vi nu äro inne på ämnet i hela sin omfattning, och att det verkligen gäller sjelfva systemet för tull-lagstittningen. — Frågan är nemligen den: skall man dervid bibehålla handelsfriheten såsom grundsats, eller icke? — Så väl de äsigtor som under diskussionen redan blifvit uttalade, som reservationernas innehåll antyda att detta är frågan. Men innan jag ingår i vidare undersökning at sjelfva ämnet, må det tillåtas mig att i förbigående nämna några ord om den egna ställning, som Jag personligen fått mig 1 dessa hänseenden anvisad. Å ena sidan har jag blifvit skarpt angripen och klandrad derför, att jag skulle hafva gått alltför varsamt och klenmodigt till väga, samt ej med nog raskhet och beslutsamhet hafva sökt befordra framgängen af det system jag omfattar. Å den andra sidan synes det emellertid att hela systemets illvaro nu ifrägasättes, och att man söker bereda en återgång srån detsamma. För min del vidhåller jag orubbligt den öfvertygelae, att det antagna systemet för vår handelslagstiftning i liberal syftning, är till sin grundsats riktigt och till sina verkningar nyttigt; men Jag tror tillika, att detsamma bör med aktgifvande på omständigheterna tillämpas, och utt man ej får alltför hastigt påskynda öfvergängen från det forna, ännu i många delar alltför mycket vidhållna protektionssystemet. Jag anser detta vara rättvist, då en vidstäckt industri samt dyrbara anstalter under andra förhållanden uppkommit, och jag anser det klokt, så vida man vill undvika reaktioner och omkastningar, hvartill dock nu tydliga tecken visa sig. Dessa omständigheter nödga mig emellertid att nu något utförligare ingå i sjellva grunderna af ämnet. Jag tror icke att jag misstager mig om mina motståndares mening, då jag anser, att alla deras satser lämpligen kunna sammanföras till tvenne hufvudgrupper eller, om jag så får säga, till tvenne slutpåståenden, nemligen 1:o att det är nyttigt och nödvändigt att skydda våra egna näringar mot utländsk medtäflan; och 2:o att det är nödigt, med hänseende till landets ekonomiska ställning, att genom inskränkningar i den utländska handeln söka minska förbrukningen af främmande produkter. Till någondera af dessa satser, eller till begge, torde allt hvad som andrages å motsidan kunna hänföras, och jag ber derföre att särskildt tå taga hvardera at dem i betraktande. Hvad då först och främst beträffar den förmenta nyttan och nödvändigheten af skydd för våra näringar mot utländskt intrång, så skall jag, med afseende på det ämne som nu är under örverläggning, i främsta rummet fästa mig vid jordbruksprodukterna. Men innan Jag öfvergår till utvecklingen af mina äsigter i detta hänseende vore det utan tvifvel nyttigt, för att argumentationen må leda till något resultat, att vara ense om några vissa utgångspunkter oller premisser, och deribland synnerligen en, nemligen den, att trågan om skydd och tull är detsamma som frågan om varornas pris. När man säger sig ej kunna täfla, vill man dermed uttrycka, att man ej kan sälja en vara af samma slag och af samma godhet, till samma pris som en annan. Att denna promiss äfven accepteras af mina