en förespegling, som icke eger, och ej heller, enligt erfarenhetens vittnesbörd, kommer att ega någon grund i verkligheten. Vidare anför hr Åkerman såsom ett af motsidans hufvudargumenter, att sedan man engång gjort landtmannaprodnkterna till införsel fria, borde man icke gå tillbaka; och han säger med anledning deraf, att om ocksa det är obehagligt, att erkänna sig hafva begått ett misstag, så borde man likväl, sedan upptäckten deraf göres, begagna första tillfälle att rätta detsamma. Den värde ledamoten får likväl ursäkta, att intill det s. k. misstaget blifvit ådagalagdt med kraftigare skäl än dem han hittills förmätt anföra, jag, långt ifrån att erkänna något misstag vara begånget som bör rit tvertom påstäar. att en sann, stor och rikvig grundsats blitvit tilllämpad, och derigenom i värt eget intresse, äfven som i civilisationens, hvilken söker nedbryta skrankorna mellan folken, en seger blifvit vunnen, som allestädes kostat strid; samt att vi derföre med godt mod vidhålla vår mening, alt man Åaee bör gå tillbaka. Slutligen uppgifver reservanten ganska riktigt såsom det tredje hufvndskälet, hvilket anföres mot protektionssystemet, vatt all införseltull på varor som produceras inom landet) är en till vissa medborgares förman åsatt. beskattning på de öfriga. Ja, detta är verkligen kärnpunkten af frågan i sin allmänlighet. Det är klart och tydligt, att när en vara, som är underkastad tull, inkommer, så måste priset på denna vara ökas med ett mot tullen svarande belopp; men då varor at samma slag äfven måste med hvarandra hålla lika pris, så blir följden häraf jemväl, att priset på de inhemska produkterna stegras i samma förhållande. Och detta är också det erkända ändamålet med hela skyddsstystemet. Men hvar och en finner, att på detta sätt den beskattning, som under den mindre märkbara, men dertöre ej mindre verkliga, formen al öfrerpris, af konsumenterna utgår för alla med skyddstull belagda artiklar af inhemsk tillverkning, icke erlägges till den ende, som efter min åsigt är berättigad att upptaga skatt, nemligen staten, utan till vissa närigsidkare e, så att den ena klassen egentligen blott beskattar den andra — och att denna ömsesidiga beskattning icke är någon småsak, utan uppgår till ofantliga belopp, derom skall jag vid ett annat tillfälle taga mig friheten närmare upplysa. Reservanten söker emellertid bemantla orättvisan och skadan af ett dylikt tillstånd at inbordes krig mellan näringar och klasser, dermed alt, såsom han säger, förhållandet är ju enahanda med all beskattning för samhällets uppehållande, då hvad den ene betalar kommer den andre tillgodo, och rlillämpningen deraf på förevarande fall förekommer honom så mycket naturligare, som ändamålet dermed är att i sin mån befria vårt eget land från skatts utgörande till främmande länder. I detta resonnemang ingå likväl tvenne märkliga begreppsförvexlingar. Först och främst lärer väl den åsigten icke kunna försvaras, att när ett statsbehof fylles, så sker detta blott till förmån för en viss klass. Staten behöfver embetsmän, krigsmakt, undervisningsanstalter och inrättningar af många slag, men de anslag som härtill erfordras — om de också i främsta rummet utgå till vissa personer äro dock ingalunda en särskild skatt till dessa, på de öfrigas bekostnad, utan de utgöra en albnän upposiring, som alla måste underkasta sig, till allas gagn. Och än mindre kan det väl sägas, att de produkter vi tillbyas , ta oss från andra länder — hvilka de med sitt arbete åstadkommit och hvaraf vi draga nyttan — utgöra en skatt till utlandet. På samma grund skulle man då äfven kunna påstå, att när vi köpa något af en handtverkare, eller af en landtman på torget, detta vore utt erlägga skatt till honom. hörvillelsen är tydlig, ty skatt utgår blott från ena parten, nästan alltid till följd af tvång; men köp är deremot en frivillig handling, ett ömsesidigt utbyte af tjenster, som sker till fördel för begge parterna — ty eljest skulle ju handlingen icke ega rum. (Forts.)