vara skulden till alltsammans. Till Neue Preussische Zeitunge skrifves från Petersburg, att man der är vida mera nyfiken efter underrättelser från Lithauen, Podolien; Volhynien, Minsk och Ukrän, än från sjelfva Polen, och man frågar mera efter nyheter från Lemberg och Posen, än från Warschau. Enl. samma tidning stå s. n i Warschaus militärdistrikt 5 divisioner infanteri, af hvilka en iillhör gardeskåren; samtlige divisionerna hafva tillsammans 20 infanteriregementen. I Lithauen stå 3, i Podolien och Volhynien 2 infanteridivisioner. Ringa kavalleri står i Warschaus militärdistrikt. Om upprorets ursprung skrifves till bladet: Genom oenighet bland revolutionspartiets ledare (Mieroslawski var emot utbrottet nu) och derigenom, att centralkomiteens i Paris befallning om, att man för ögonblicket skulle förhålla sig lugnt, icke kom till alla ledarne, utbröt upproret för tidigt, så att myndigheterna lättare kunde undertrycka det. I en proklamation, daterad d. 22 jan. kallar den polska nationalkomiteen sig den enda lagliga nationalregeringen. Den uppmanar till kamp sosterlandets söner, polackar, reusser och lithauer. De må utan dröjsmål och betänkande offra allt hvad sosterlandet kräfver, gods, blod och lif. Komiten förbinder sig, att använda deras uppoffringar till den nationala sakens bästa och undanrödja alla hinder. Brist på anslutning till kampen å de nationalas sida, ja, tillochmed ljumhet skola förföljas och grymt straffas. Alla innevånare på landet förklaras för fria och jemnlika borgare, jorden som, böndernas fria egendom. Arbetare, som ingå i landsförsvararnes leder, och — om de falla — deras efterlefvande skola dela de goda som fråntages fienden. Proklamationen förlåter det ryska folket mordet på fäderneslandet, de blodiga förföljelserna i Warschau etc., emedan det sjelft är undertryckt och förelafvadt. Men ve: det, om det gör motstånd mot den nationala saken; då skall det bli en förstörelsekamp, den europeiska civilisationens sista kamp mot asiatiska barbarer. Af andra berättelser från Warschau framgår, att storfurst Konstantin af insigtsfulla vänner, isynnerhet af furst Orlow i Briässel, förgäfves varnats för att gripa itu med rekryteringen, hvars förhatliga form ovilkorligen måste drifva den polska ungdomen till ett förtvifladt motstånd. Alla utländska tidningar af alla färger uppmana ryske kejsaren att, ifall han icke vill sitt eget väldes undergång, göra slut på det despotiska väldet i Polen och lyssna till dettas begäran af autonomi. Det berättas — dock ej från officiel sida — vatt de upproriska erhålla ansenliga förstärkningar från de bättre klasserna, och att bland insurgenterna i säktningen vid Petrikau tillfångatogos tvenne ryska officerare, hvilka äfven genast nedskötos. I Narschau går ryktet om en manifestation till förmån för storfursten Konstantins upphöjande till konung i Polen, ty storfursten är, oaktadt upproret, mycket populär och åtnjuter allmän aktning. Breslau d. 31 jan.: Från flera håll berättas, att insurrektionen utbreder sig. En stor massa unga män lemna oupphörligt Warschau, för att sluta sig till insurgenterna. — Den ryska grenadierkåren rycker i ilmarscher fram från Lithauen. Lemberg d. 1 sebr.: I trakten kring Olchsiniek griper upproret starkt omkring sig. Vid Kolodnecz har en allvarsam strid egt rum. De upproriskas styrka utgjorde 3, 000 man. Vid Skjernewicz befriades en transport rekryter. Insurgenterna drogo mot Lithauen. Frankrikes kejsare mottog d. 1 d:s senatens adress. Hela hofvet var tillstådes, med undantag af prins Napoleon. Kejsaren tackade, utan att hålla något politiskt tal. I lagstiftande kårens adressförslag heter det bl. a. Kammaren gifver kejsarens politik sitt fullkomliga bisall; den hoppas ett lyckligt slut på det mexicanska kriget, och beklagar att de främmande makterna icke biträdt Frankrikes bemedlingsförslag i Amerika. Adressen godkänner derefter, att kejsaren understödt Italien, utan att sluta förbund med revolutionen, och att han beskyddat den hel. saderns oberoende. Man önskar att kejsaren I skall sasthälla vid en politik, som så lyckligt försonat sinnena och öfverensstämmer med det liberalt katolska Frankrikes känslor. Bref från Rom af d. 28 jan. meddela på grund åf talrika uppgifter, att påfven verkligen förklarat, det hans afsigt varit, att draga sig stillbaka på engelskt. område, i den händelse franska trupperna skulle tyst och stilla åsett en tilltänkt demonstration af det romerska folket för upphäfvandet af påfvens verldsliga makt. Då England derefter begärde ett skriftligt svar på sitt förslag om Malta, tackade påfven, men ville likväl icke äfgiva något bestämdt löfte, utan svarade, att det lämpliga ögonblicket vore tillända. Från Neapel omtalas de oförskämdaste muratistiska stämplingar. 0 CC ma ivg