en flicka på. Så gjorde min salig man, och så gjorde klokt folk, att de tänkte för sig. Första gången vi sågo hvarandra, sutto vi i bredd vid ett bröllopsbord, och det sade ban mig sen mer än en gång, att då tänkte han: får jag pastorat och den flickan då är ledig, så skall jag fria till henne, och åtta år derefter fick han pastorat; och då friade han. Icke mindes jag då mera, att jag sett honom förr, men jag neg och tackade för anbudet, och efter ett år, när jag hunnit få min utstyrsel färdig, stod vårt bröllop. Men nu, gubevars, skola förlofningar slutas mellan barn, som kanske aldrig få eget bord att sätta foten under. Sörj icke för det, tante, svarade magietern leende. ÅJag ernade just fråga, tillade han i det han flyttade sig bredvid prostinnan, om icke jag får min Ninna med mig, när jag till den första Maj skall flytta till mitt nya hem?Prostinnan skrattade endast och runkade på hufvudet, likasom det ej förtjenat att ge något svar. Det är mitt verkliga allvar, försäkrade magistern. Hvad bar mamma deremot? Nej att jag nu bryr mig om att svara på sådant prat. Jag undrar just huru ni ville bära er åt. Två barn sätta bo! Men se, nu låter jag honom åter narra mig att tala allvarsamt, då han bara gycklar. Nej, min Ninnas goda mamma, denna gång är det ej skämt Jag bar endast väntat mitt utnämnande till den lilla lägenhet jag nu erhållit, för att yrka på vårt giftermål, och ber derföre att mamma ville vara vår förespråkerska bos prosten. Nå, men det kan ju ej ske ännu på länge. Ni äro unga båda, ni kunna ju vänta på bättre tider. Hvad menar ni nu? sätta bo med ingenting och lefva af väder och vind. Nu smög sig Ninna tätt till prostinnans andra sida och sade blygt: Menar då mamma att jag skall behöfva så fasligt mycket? Dessutom har jag räknat ut bur också jag skall bjelpå till. Ja, du, ja! Jag undrar med bvad du skulle kunna förtjena något? ÅÅh jo, mamma, det har jag utfunderat. Jag skulle sy, stärka och stryka prestkragar. I , der vi komma att bo, finnes många prester, och på landet deromkring också. Dessutom — vet mamma, jag kan berga mig med bra litet, när så behöfs. Lit mig äfven vara med i rådet, sade glädtigt prosten, som kommit ut och stannat på tröakeln, utan att någon blifvit honom varse. Ja, kära pappa, det är bra att du sjelf kommer, ty jag vet mig ingen råd med den bär häftiga menniskan, som vill ta bort vår Ninna, svarade prostinnan. Nå, kära mor, vi måste väl då låta honom få sin vilja fram, Ninna, sade han i det han vänligt lade sin hand på hennes hufvud, Ådu är visserligen mycket ung, men jag finner att du förstår, det sällheten icke ligger endast i att njuta, utan att äfven arbete och umbärande skänker glädje; och huru liten än er lott är, skolen J sålunda finna den stor nog, för att kunna lefva glada i gudsfruktan och kärlek. En stund af tystnad och allvar följde på prostens ord. Farande med banden hastigt öfver ögat, vände sig nu magistern leende till proatinnan, i det han sade: vi karlar äro ett underligt slägte, som tycka om att se dem vi älska försaka för vår skull. Så bar jag nu ock varit nog elak, att låta Ninna föreställa sig att hon i vårt lilla hem skulle mötas af vida flera umbäranden och besvärligheter, än jag i verkligbeten tror henne behöfva kämpa med. Nin lilla enskilta förmögenhet är, hvilket också prosten känner, visserligen icke stor, dock såsom tillökning på inkomsten i ett tarfligt hus, hoppas jag den skall vara nog för våra önskningar. Men det säger jag på förhand, Ninna, att aldrig en gång tar jag på mig en prestkrage som du ej både sytt och strukit. Slut. HH —