billet-doux. Hans fruktade ridpiska öfvervinner alla de lägre neapolitanarnes undanflykter mot obetalda tjenster. Men likasom de lägre frukta honom, frukta honom äfven de stora, hvilka han trakterar i Arlechino med sin penna. Filomeno AllessanIroni skulle kunna vara en stor man, om han cke höll mensklig storhet för en vexel, som först efter detta lifvets slut skall betalas. Han skulle kunna vara rik, om han icke funne det beqvämare, att låta andra ha vård om penningar, hvilka han medelst sin penna, när han brukar henne, kan få i sina händer. Han skulle kunna vara aktad, om han icke föredrog, att visa hela verlden sitt förakt, derigenom att han vältrar sig i smutsen för henne, när helst det faller honom in. Filomeno Alessandroni skref redan under bourbonerna i sin Arlechino, och bourbonernas polis var på långt när icke tillräckligt slug, att kunna komma åt honom, derföre har den förgiftat hans moral. Filomeno är den verkliga typen för det rikt begåfvade, men förderfvade neapolitanska folket, hvilket despotismen (— men ej allenast denna —) har gjort till en fysisk och moralisk proletär. Det enda, som Allessandroni räddat åt sig af högre menniskovärde, är den trogna kärleken till hans fattiga moder och syster, hvilka han lifnär med sin penna. Den som sett honom le och framkomma med sina gnistrande qvickheter, den som läst hans snillrika uppsatser och diatriber och derefter betraktat hans lif och verksamhet, kan ej afhålla sig ifrån att jemföra honom med de vackra ruinerna i hans färdenestad, ar hvilka oaktadt all smuts och förödelse alltjemt åter framskjuta frisk murgröna och friska doftande blommor. Hvad skulle det icke kunnat bli af honom under andra tider och i andra förhållanden! I forntiden skulle han säkerligen varit ett slags Alcibiades. Ofta då man om aftnarne sitter bredvid honom, kommer man ovilkorligt till tanken på själavandringen eller tror sig förflyttad till ett af dessa muntra itheniska gillen, deri Perikles lättsinnige ålsking lekte med sitt snille och sin qvickhet——