gande hvart jag ämnade mig. Ut för att röka på gatan, svarade jag, och som detta var en af mina vanor, trodde han mig. Tre nätter derefter var jag på sjön på väg tilll Melbourne såsom akterdäckspassagerare ; mitt bagage bestod af guldgräfvareredskap och min kassa af sjutton shilling. — Ni lyckades väl? frågade miss Morley. — Ja, men först när jag börjat misströsta om framgång, när fattigdomen och jag blifvit så gamla bekanta och sängkamrater, att, när jag blickar tillbaka på mitt förflutna lif, jag undrar om den elegante, lättsinnige, slösaktige, vällustige, champagnedrickande dragonen, verkligen var samme man som satt i nya verldens öcknar på den fuktiga marken och gnagde på en brödskorpa. Hvad som uppehöll mitt mod var tanken på min käraste och hennes kärlek och tro, — det var den slutsats som sammanhöll mitt förflutna lifs byggnad, den enda stjerna, som spridde sitt ljus i framtidens svarta mörker. Mina kamrater voro dåliga menniskor; jag omgafs af dryckenskap och utsväfningar, men min kärleks förädlande kraft bevarade mig från allt sådant. Jag var tunn och utmerglad af svält, en skugga af hvad jag fordom varit; och när jag cn gång betraktade mig i en spegelbit, blef jag rädd för mitt eget ansigte. Men jag arbetade alljemt; under missräkningar och förtviflan, feber reumatism, svält och invid sjelfva dödens portar arbetade jag oupphörligt, och slutligen segrade jag. Det låg så mycken tapperhet i hans energiska kamp, i hans stolta segerfröjd och hans känsla af de svårigheter han besegrat att den bleka guvernanten ej kunde afhälla sig från att betrakta honom med förvåning oeh beundran.