— — 2 — — Deremellan framskimrar likväl åter en så god portion listighet, att man icke behöfver vara någon stor sysiognomiker, för att utfinna, det hans alltid spetsiga panna städse blott tillhör det segrande partiet. Signor Filomeno Alessandroni skrifver, emot förtegenhet och penningar, för alla partiers tidningar och låter ofta pennan icke torka, för att framställa en mening, som han nyss förut med djerf sofism försvarat i det ena bladet, i nästa ögonblick med hela glansen af sin qvickhet i en för ett antagonistiskt blad skrifven artikel såsom enfald. Hans verldsåskådning är den fulländade cynikerns, men den yttrar sig dervid på ett så älskvärdt, naivt sätt, att man knappast kan vredgas på honom för hans gränslösa lättsinne, då han ursäktar sig med orden: Hvad viljen j väl? Piggsvinet hjelper sig fram i verlden med sina taggar, jag uppehåller mitt lif med min penna. Hela verlden är mycket för liten för mig, att jag skulle kunna förarga mig öfver något annat, än om jag hungrar, under det dumma åsnor dricka champagne. Alessandroni umgås vanligen med mazzinisterna och skrifver åt dem de bittraste ledande artiklar. Isans vänskap för mazzinisterna hindrar honom likväl icke från att derbredvid vara en god rådgifvare till polisprefekten i Neapel, ty dessa rådslag inbringa ju penningar, och penningar, sägar Filomeno, behöfver man, om verlden icke skall gifva oss fotsparkar, i stället för bröd. Men tyvärr behöfver Filomeno mycket penningar, ty han är af hela sin själ tillgifven de sköna qvinnorna i det vackra Neapel. Han har dessutom uppenbarligen till sin olycka i ungdomen för mycket studerat Horatius och lärt sig den romerske skaldens ,nunc est bibendum för väl utantill, för att någonsin kunna åter glömma det. Men man bör ce honom, då han efter dagens svett och möda, sedan han fört sin penna omkring i alla politiska läger, offrar åt Bacchus i en Cantina (vinkällare). Då är han sig sjelf, och hans ovanliga snille, hvilka gudarne icke vägrat något, utom samvetsgrannhet, glänser då i de sällsyntaste färger och leker i humorns undrans värdaste språng. Omkring honom ljuder ständigt ett outsläckligt, homeriskt skratt, bredvid honom tömmas liksom genom trolleri flaska på flaska, hans mun står aldrig stilla, alltjemt framspringer en ny qvickhet och han skrifver derunder då och då en spalt för sin .Arlichino eller utkastar för densamma med skicklig hand en af dessa karrikatyrer, som blott kunna alstras ur fantasiens trollägg hos ett så sällsynt snille. Men plötsligt blir han utkallad. En teaterbetjent ber honom besöka den eller den sångerskan vid San Carlo teatern, och några ögonblick derefter skrifver han i en scenisk prinsessas klädloge under hennes omfamningar recensionen öfver dagens föreställning, som han alldeles icke sett och hvilken likväl alla dagen derpå skola berömma såsom ett mönster af snillrik stil och djup iakttagelseförmåga. Att Filomeno äfven är improvisator, faller af sig sjelft. Och huru improviserar han icke: Vers flytter på vers som en luftig fatamorganabild ur hans själ, utan att han ens behöfver besinna sig derpå. Men midt under den skönaste lyriska flykt roar det hans Capriccio, att från idåens rena himmel sänka sig ned i Neapels djupaste smuts och dikta lättfärdiga visor, mot hvilka antika skalders alster af samma slag äro barnsligt oskyldiga försök. — Om dagarne går han aldrig ut utan en duktig ridpiska, med hvilken han genast trakterar hvarje lazzaron, som icke flinkt skyndar att lyda hans befallning. Han har ännu aldrig betalt en grano för bortbärande af en