llvarjeh anda. Listigt bedrägeri. En hr. Delavigne i Paris som förut varit handlande har på senare tiden användt ina kapitaler till att inrätta en liten bank. Helt nyigen hade han varit ute i en affäå då han hörde någon ropa: Herr Berthier, hr Berthicr! stanna litet. detsamma såg han en herre komma fram till sig åtföljd af en ung flicka. Denna tycktes vara mycket bedröfvad. — Ni misstagar er, svarade M. Delavigne, jag heter ej Berthier. — Ah! jag ser verkligen nu att jag bedragit mig, svarade den okände, och jag ber er om förlåtelse. Men ni är min vän Berthiers lefvande afbild och jag var förtjust öfver att råka honom, emedan jag just skulle begära en tjenst af honom. Under detta samtal stod den unga flickan alltjemt och snyftade. M. Delagvigne frågade efter orsaken till hennes sorg. — Jag heter Villeroy, svarade den okände på hennes vägnar; jag är gammal guldsmed och ni känner kanhända mitt namn; mademoiselle är dotter till en af mina bästa arbetare, som för fem eller sex månader sedan afled. På sina lediga stunder hade han förfärdigat en brosch, hvilken är ett verkligt mästerverk; hans enka som hittills alltid behållit denna prydnad, är nu, efter hvad hennes dotter berättar mig, i den rysligaste nöd och de skola just nu utdrifvas ur sin Bostad, ifall de ej betala hyran. I denna ytterlighet hade de beslutat sig för att sälja den dyrbara broschen. Mademoiselle igenkände mig, då jag händelsevis mötte henne, och har föreslagit mig att sälja broschen för en tredjedel af dess värde. Men jag har ej tillräckligt penningar på mig, och jag måste återvända till Versailles, der jag bor. Då jag nu i år trodde mig igenkänna min vän Berthier, ville jag bedja honom förskottera för mig denna summa, ty det är en förträfflig affär. M. Delavigne, för hvilken man visade broschen, blef förtjust i densamma. Han skulle nyårsdagen gifva bort en dyrbar gåfva och ansåg sig nu finna en lämplig sådan. Han betalde de 50 francs som den unga flickau begärde och denna tackade honom på det bjertligaste. Då M Delavigne kom hem, berättade han sin hustru hvilke förträfflig affär han gjort. Asynen af broschen ingaf dock ej M:me Delavigne förtroende. Hon bad derföre mannen visa smycket för en juvelerare. D. gjorde så, och juveleraren förklarade genast att den så mycket berömda broschen ej vore värd mer än på sin höjd 5 francs! Angeläget ärende. En mycket from och ödmjuk bonde, tog sig en gång dristigheten att personligen besöka länets landshöfding i ett ärende af högsta vigt för bonden. Landshöfdingen, som för tillfället var ofverhopad af göromål, blef mycket forargad öfver att på detta sätt finna sig störd, och dertill af en man ur hopen, så att han med lågande blickar och vredgad röst utropade; hvad vill du här? — Bonden, förfärad öfver ett så onådigt emottagande, stammade dauande: ,Jo, jag ber ödmjukast om lof, att få gå ut igen. Man får ej döma bund Åc. En fransk tidning berättar följande: En ung aktris fick på sista nyårsaftonen en present af sin beskyddare, bestående uti en svart sidehklädning. Den lemnades henne af hennes sömmerska, som blifvit invigd i hemligheten och hvilken sytt klädningen efter mönster som hon förut egde. — Då emellertid aktrisen fick se den tarfliga gåfvan, blef hon, som tack vare nämnde och kanhända äfven åtskilliga föregående beskyddare, egde en hel legion svarta klädningar förut, alldeles ursinnig och ref hela klädningen i bitar. Men, himmel! såsom det heter i lustspelen: från sidenfragmenterna såg man verkliga knippen af ljus framblixtra. De tio knapparne i klädningslifvet voro diamanter så stora som nötter! — Följden häraf blef att såväl sommerskan som den fina damen sjelf genast satte sig ned att sy en klädning, alldeles lika med den sönderrifna, på det att beskyddaren ej måtte upptäcka att han var mera älskad för sina presenter än för sin egen skuld. Pariserråttorna äro i allmänhet bekanta såsom ett temligen näsvist och mycket talrikt slägte. Sedan man på senare tiden nedref fontänen Jean Goujon ha dock dessa råttor varit mer än vanligt näsvisa De fingo nemligen genom detta företag fri passage från Paris katakomber, i hvilka billiontals dylika djur vistas, upp till husen, hvilkas förråder de med den afundsvärdaste appetit plundrade, vane som de voro vid katakombernas magra kost. Man använde åtskilliga förgiftade läckerheter, för att blifva dem qvitt Detta lyckades. Katakombernas barn anade ej men niskornas list, åto af den förgiftade maten och dog legionvis. Men några öfverlefde förräderiet. Ett nytt visare slägte uppväxte efter de öfverlefvande, och dett: slägte lät ej narra sig af förgiftad mat, huru läcke den än föreföll. Det förökade sig och uppfyllde hel: Paris, men i synnerhet de ofantliga köttoch grön saksbodarne på March des Innocents, med tallös: armeer af glupska individer. Lyckligare än invasions kären i Mexiko undgingo de alla försät som satte för deras lif, och voro deras fränder i katakomberna såsom varitabla pariserråttor, svaga för sitt slägte gloire, så kunde de glädja sig åt den som vanns slagtarbodarne, utan att denna känsla behöfde upp blandas af sorg öfver anhörigas och vänners spilld lif. Efter tusende olika försök att utrota rofdjure har man slutligen i Paris hittat på ett sätt att fång dem som torde vara lämpligt att använda äfven p andra ställan dar han lider af rättor. Denna meto