sam ställning, att de kunde upptaga försoning: verket, hvars grunddrag blifvit af honom sje upptecknade. Det lugn, som i Italien följt p den garibaldiska uppblossningen, erkännes, oc aktstycket slutas med den anmärkningen, af då den italienska regeringen tillkännagifver att den vill rikta sin uppmärksamhet på de inre förvaltningen och afhålla sig från löfter hvilka icke kunna uppfyllas, vägrar deremo påfliga regeringen å sin sida icke att erkänn lämpligheten af förbättringar, hvilkas införand i dess inre förvaltning kejsaren icke upphör att tillråda henne. Den grekiska frågan diskuteras om ständligt, men utan att något synnerligt nyt kommer i dagen. Först förklaras, att ma kunde befara, det grekiska revolutionen skull ha framkallat fara för freden i Orienten, ocl att Frankrike af den anledningen genast afråd provisoriska regeringen i Athen från att före taga något, som kunde oroa Porten. Dernäs omtalas förhandlingarne mellan skyddsmaktern: och resultatet deraf, särskildt med hänsyn till prins Alfreds kandidatur, hvarifrån England endast afstått mot det att Ryssland afstod från hertigens af Leuchtenberg, under det Frankrike estraxt ifrån första början afvisat hvarje tanke på en fransk kandidatur. Kabinetterna vilja nu öfverenskomma om, att föreslå grekerna en kandidat. Englands förslag om de joniska öarnes afträdande förklaras var i öfverensstämmelse med 1815 års fördrag, hvarigenom de sju öarnes öde afgjordes, i det man då på grund af deras nationalitet icke förenade dem med Italien, hvaremot man, då man icke kunde förena dem med Grekland, utan att underkasta dem det turkiska herraväldet, och icke heller kunde gifva dem politiskt oberoende, trodde sig handla klokast, genom att göra dem till en särskild stat under en kristlig stormakts beskydd. Hade grekiska konungariket då existerat, skulle kabinetterna hafva fattat samma beslut om de joniska öarne, som England nu tänker taga, och följaktligen finner kejsaren saken alldeles i sin ordning samt önskar den engelska regeringen lycka i dess beslut. Slutligen uttalas den önskan, att det definitiva afgörandet af den grekiska frågan snart måtte återupprätta freden och lugnet, samt gifva makterna den garanti för ordningen och säkerheten, som de med rätta kunna vänta af Greklands nye suverän. Den amerikanska frågan väcker i hög grad kejsarens bekymmer, derföre att den omvexlande krigslyckan hotar med att göra striden beständig, och den uppoffring, som ådagalägges på båda sidor, icke låter hoppas att ensamt försvagandet skall förmå de krigförande att nedlägga vapnen. I aktstycket hänvisas till de olyckor, som kriget i Amerika åsamkat Europa, och der förklaras, att den kejserliga regeringen icke låtit något tillfälle gå förloradt, att uttala sig för kabinettet i Washington om situationens faror, på samma gång hon likväl ständigt sträfvat efter att gifva sina anmärkningar den artigaste form, hvilket unionsregeringen ätven erkänt. Derpå omtalas bemedlingsförslaget som icke fann understöd hos ryska och engelska regeringarne, hvilka af den franska uppmanades till medverkan. Afslaget beklagas, och den åsigt uttalas, att bemedlingen, om den skett gemensamt, skulle hafva ansenligt bidragit till hejdandet af onödig blodsutgjutelse och påskyndandet af en försoning, som kunde ske på hvilket sätt de krigförande sjelfva funno för godt. Nu — heter det — finnes det ingen anledning att ensam upptaga initiativerna till förslag, hvilket enligt vår ursprungliga åsigt skulle utförts med våra allierades bistånd; men vi vilja tillkännagifva i Washington, att vi, då man till oss derom framställer önskan, skola vara redo, att ensamma eller gemensamt, under den form, man för oss angifver, lätta det fredsarbete, hvari vi skulle göra England och Amerika delaktige.Angående den mexikanska frågan hänvisas till yttringarne under sista sessionen i afseende på orsakerna, hvarföre England och Spanien skiljde sig från Frankrike i Mexiko, och såsom följd härat finner kejsaren, oaktadt den förveckling dessa händelser nyligen föranledt inom de spanska kamrarne, det öfverflödigt, att närmare uttala sig i denna fråga. Kejsaren sasthåller i alla punkter de åsigter, han genom sina ministrar låtit framställa i senaten och den lagstiftande kåren, och anser det för ögonblicket tillräckligt att påminna om, att det är Englands och Spaniens återtåg, som gjort de ansenliga förstärkningarne till