Konungen har stått lugn som en bildstod; han småäler och gifver ändtligen eld. ! Träffad af kulan som dock ej förmått genomtränga den I tjocka huden lemnar vildsvinet trappan och rusar med rasande språng öfver den tomma platsen som skiljer det från jägeribetjeningen och hundarne; men skrämd af ljusskenet gör det åter halt och befinner sig sålunda rakt framför grottan. Med nosen sträckt i vädret insuper det våldsamt luften, likasom om det vädrar något oeh rusar snart mot de båda orangeträden emellan hvilka det ämnar söka sig en väg in i grottan. Alldeles utom sig försökte Clotilda att hålla igen dörren till grottan, hvilk en vildsvinet skakade, och redan kände sbor vilddjurets varma och flåsande andedrägt bränna hennes händer. Åskådarne inbillade sig att djuret erkände sig besegradt och sökte sig en tillflykt emot faran. De väldiga försök det gjorde att spränga upp dörren helsades med hojtningar och glädjerop. Men hastigt bytte striden om utseende. En stor rör relse märktes bland jägeribetjeningen, Det var Didier som trängt sig igenom linien, och som tilltalade de sista som sökte spärra honom vägen. — Blinda menniskor, undan! ropade han, förstå ni icke hvarför djuret är så rasande, förstå ni icke att en mensklig varelse döljer sig i grottan ? Jagtdrängarne tvekade.