Hvad vi igår bevittnade var en af dessa tilldragelser som djupt inverka på folkens lil; det var en öfvergång till ett nytt tidehvarf i svenska folkets utvecklingshistoria. Vi ha åter, efter fordna strider och derpå följande hvila, vunnit en seger, men en af dem som först den nyare tiden lart sig rätt värdera. Hvad som fordom gjorde epok i en nations utveckling — eröfrandet af en provins, afslutandet af en fördelaktig fred — allv sådant bar för tidsanden icke mera samma värde. Dylika framgångar kosta menniskoblod, och man har lärt sig inse detta; de medföra sorg, nöd och elände, och man känner nu djupare än förr hvilket ansvar den påtager sig som utsår fröet till de bittra frukterna på de krigiska eröfringarnes fält. En annan tid har kommit, en tid hvars idealer ej mera sökas bland verldsforodare och af lyckan gynnade ärelystna härförare. Napoleon kom för sent till verlden: hans krigarebragder skola aldrig få sin Homeros, Nästa verldsskald blir väl den, som i en hittills ohord säng vet att besjunga andens kamp med materien, menniskofliteus underbara vegrar. Det blixtrar allt tätare på vetenskapens himmel, och hvarje blixt upplyser något nytt toremål, som förut legat gagnlöst vid stranden af menniskoslägtets förbiilande ström, men likväl, vid närmare efterseende, utgör ett nytt vapen i kampen mot materien, en ny välsignelse i den upplyste och redlige arbetarens boning. Det blixtrar, — och Watt konstruerar sin ångmaskin; Morse meddelar i ögonblicket sina tankar på hundratals mils afstånd; och Stephenson forflyttar sig sjelf från ett ställe till ett annat med en snabbhet som slår örnarne med häpnad. Vi ha redan förut lärt oss eftergöra de båda förstnämnda af dessa trenne underverk. ngan har redan länge varit vår lydiga olafvinna, och oberäkneliga äro de tjenster hon gjort oss. Hon har spunnit bomull, smidt jern och tröskat säd. Vi ha satt henne att dritva fram skepp, och våra insjöar, kanaler och skärgårdar hvimla af farkoster, på hvilka hennes väldiga arm är den enda kraft som arbetar. Knappast någon al våra talrika större floder finnas, på hvilken ej någon liflig ångdrake skyndar fram mellan de tysta skogbeklädda stränderna, och i rikets båda första städer ser man stimmar af ångbåtar i duodesformat. — Vi ha äfven lagstadt den elektriska gnistan, en blyg syster ull rymdens målsman, ljungelden; och det finnes numera från Haparanda till Ystad knappast någon än så obetydlig plats, som ej när som helst kan inhemta hvad hela det öfriga Europa för ögonblicket gör och låter. Men det återstod oaännn en sak att vinna, — den svåraste af alla, den som kräfde de största materiela uppoffringarne på samma gång som den största uthålligheten. —Vårt land är visserligen jemförelsevis fattigt, men det finnes ej många blad i vår historia, som icke visa att denna fattigdom uträttat storverk. Det folk som undet Gastaf II Adolf och Carl XII offrat intill eistå skärfven, intill sista blodsdroppen för ider, kunde ej tveka länge, då det var fråga om alt för ett annat ideelt mål åter göra ett stort offer. Vi sade ett ideelt mål, och vi bibehålla detta uttryck. Ty ehuru närmast en vehikel för blott materiel forkofran, ar likväl Jernvägen på samma gång nutidens mäktigasto hätstång för framåtskridandet i allmänhet, och det land som ej tillegnar sig densamma, måste slutligen finna sig stå lika långt efter de öfriga i utveckling som skjutskärran står efter lokomotivet. Också blef på riksdagen år 1853—1854 ett ansenligt anslag beviljadt för påborjandet af Vestra och Södra stambanorna. Det är den förras fullbordan, hvilken nu uppsyller alla svenska bröst med glädje. Den första afdelningen i storverket är utförd. Birgers stad ligger nu blott en dagsresa trån Gusta Adolfs. Såsom sig bör i jemnlikhetens tidehvarf står nu den sköna mälardrottningen hand i hand med den flitiga borgardottern vid Vestersaliet. Göteborg, det är Sveriges lungor som inandas hafslusten — nationerna lifsluft —; Stockholm, det är Sveriges hjerta som drifver det föryngrade blodet nt till sam hällskroppens alla delar. Och emellan des-a båda organer har en ny och rymlig pulsåder bhfvit opprad. Bör väl ej hela orgamsmenvinst derpå blifva omätlig? Jo, helt visst, och detta Stockholms och Göteborgs sammanknytande genom ett band af jorn — ett band sådant det holves emellan tvenne vänner i Jernbärarland — torde, menskligt att döma, komma att visa sig som den märkligaste tilldragelse i hela vår nyare historia. Knappast Göta kanals öppnande kan dermed jemföras, ehuru ett svenskt öga alltid med stolthet skall skåda detta jättearbete och ett svenskt hjerta alltid klappa at tacksamhet, : då det minnes samma arbetes upphof,:maunensmed den jernfasta viljan och den hugstora själen, Baltzar Bogislaus von — .G.: — 7 — ——7ek7gjr7 7i44 KIxkt K— f!Vc d ) A7 nkk0