motständ och jemmerliga skrik, i hvilka afven systerns oredigt blandade sig. Dvorgen saknade ingalunda lifvet men ban saknade Chevrette och sin goda herre konnetabaln. I sitt hjerta väntade han ännu ett mirakel som skulle rädda honom och tillåta honom att fortfarande egna sitt lif åt dem han älskade. I detta ögonblick knallade ett bösskott på slätten, trehundra steg från det ställe der ryttarne voro sysselsatte med att sätta Moucheron ur stånd att vidare spionera på dem. Båda vände de maskinmässigt sina hufvuden och sågo en af de jagande unga adelsmännen, hvilken, följd af tvenne harhundar, eftersatte en varghona, som skallet låtit utslippa ur ringen. Traffadt af en kula vid bogbladet rullade djuret omkring och de begge stöfvarne hunno just fram till detsamma, när dvergens gälla skri ådrogo honom jägarens uppmärksamhet. Lemnande åt de starka hundarne att göra slut på varghonan, sporrade han sin häst i riktning mot dvergen, hvilken emot honom sträckte sina hopknäppta bönsallan le händer. Utan att kunna förklara det obestämda bopp han hyste, kände Moucheron detta sällsamma förbållande med en menniska som håller på att drunkna, men som när han stöter emot bottnen, ånyo flyterJupp på ytan. Hans hjerta vidgade sig, men hans strupe sammantrycktes; hans af dödsångsten förstorade ögon fäste sig girigt på jägaren, hvilken förekom honom vara en af Herran i sista timnan från himlen nedsänd räddande engel. Ryttarne kastade blott en föraktlig blick på adelsjun