MV 4171744191 1 1111191 50 att sydtrupperna åter koncentrerat sig på venstra sidan Potomac, der de stå till stort antal och med tillräcklig styrka att kunna förhindra nordtrupperna från att gå öfver nämnda flod, hvilket de upprepade gånger, ehuru förgäfves, sökt göra. Der stå således de båda antagonisterna, nog krattiga att hindra hvarandra från invasion å ömse sidor. Sannolikt på grund af denna öfvertygelse, har inom Sydstaternas kongress väckts det försonliga förslaget om, att fredskommissarier måtte afsändas till Washington, för att, troligen på bams af den genom kriget intagna ställningen öppna underhandlingar om fred. Det är att förvänta, att detta förslag skall lyckas vinna kongressens bitall, hvarefter det sannolikt skall komma att understödjas af de europeiska makterna, för hvilka det amerikanska krigets gräsligheter måste vara en styggelse, lksom det äfven varit skadligt för dem i materielt hänseende. Visserligen har man ej mycket att i denna väg hoppas af nordpresidenten Lincoln, som ju helt nyligen förklarat sig vilja framför allt bibehålla Unionen odelad, men man bör väl kunna antaga, att äfven Lincoln skall inse det onödiga i att utplundra det land, hvaröfver han är satt till styresman, genom att oupphörligt drifva nya armåer i fält. Det pågår dessutom inom Nordstaterna en rörelse, som enligt all sannolikhet arbetar mäktigt på djupet och stundom visar sig äfven på ytan. Denna rörelse härflyter från det allimera stigande missnojet med deu odugliga regeringen och dess kreatur generaler och andra, hvilka så af alla kraster arbetat på staternas ruin. Den är tydligen orsaken till de förblindade väldsåtgärder, som Lincoln i sin autokratism påbjuder i sina underlydande stater. Senaste exemplet derpå ha vi i en ny proklamation utaf honom, genom hvilken han åter för någon tid upphätver Habeas corpusakten, hvilken fick komma till sin rätt då nordgeneralerna endast med största möda räddade spillrorna af sina slagna armåer, sydtrupperna inträngde i Nordens egna landamären och den djupaste harm uttalade sig mot regeringen. Förtryckande handlingar företogos uti åtskilliga Nordstater, der hederliga män utan ransakning, ofta på de simplaste angifvelser kastades i fängelse, och der ett halft rättslöst tillstånd inträdt just genom regeringens egna åtgärder. Lincoln har äfven förklarat krigslagen skola tillämpas i all sin strängbet mot dem, som på ett eller annat sätt biträda, bjelpa eller sympatisera med Södern. Denna åtgärd är antagligen synnerligast riktad mot innevånarne i Maryland och andra stater, der sympatierna luta till Södern. Det ligger alltid ett blottande af vanmakten uti dylika våldsåtgärder, hvilka dessutom ej tala synnerligt väl till förmån för landets stämning. ÄAf samma telegram erfara vi, ehuru dock ordalagen äro något otydliga, att Lincoln proklamerat, att slafvar, tillhöriga de Sydstaternas innevånare, som hysa mot Unionen fientliga åsigter äro från och med nästkommande Januari fria. Vi betvifla i det längsta, att denna uppgift öfverensstämmer med sanningen, ty den kommer i denna stund så besynnerligt fram. Dessutom gör Lincoln sig här skyldig till en contradictio in adjecto. Det är nemligen icke någon allmän slafbefrielse han proklamerar, utan blott frihet åt de slafvar, som finnas i de stater, hvilka vilja göra sig oafhängiga, under det att deremot de slafegare, som hylla sig till hans regering och erkänna densammas legitima välde, få behålla sina slafvar. Detta är återigen en af de okloka regeringsåtgärder, till hvilka Lincoln så ofta gjort sig skyldig och som beröfvat honom nästan hela Europas sympati. Man finner nemligen tydligt att, om uppgiften är sann, slafvarne ej befrias för deras egen skull, för det de äro menniskor och böra komma i åtnjutande af menskliga trioch rättigheter. Han vill tvärtom befria dem, derfore att de tillhöra fiender af hans regering, d. v. s. emedan de äro hans fienders egendom. Skulle man behöfva någon ytterligare bekräftelse på att ändamålet å nordregeringens sida ingalunda varit slafemancipationen, vore denna Lincolns nya proklamation otvifvelaktigt det mest slående beviset. Resultatet af denna Lincolns kraftansträngning skall derföre sannolikt, såsom så många andra dess föregångare, upplösa sig i blåa dunster, af hvilka blott de lättrogna skolla förblindas. Uti ett bref från en europeisk officer vid sydarmåeen läsa vi bl. a. följande: Qvinnorna härstädes äro öfverallt oblidkeliga fiender till Norden. Kreolskorna isynnerhet brinna at hat och en hel del unga qvinnor af denna race strida, förklädda till karlar, i våra leder. — Det regemente, inom hvilket jag står, är under befäl af general Stonewall Jackson. Denne general har ej någon militärisk hållning, han går krokig i ryggen som en skräddare, hvilken ej lemnat sitt arbetsbord på hela dagen. Han skulle säkerligen framkalla löje inom on regelbunden europeisk arme; och