och särdeles intagande under sitt första besök i fädernehemmet. Liksom äpplen och andra frukter mogna prinsessorna af denna bergrace med tiden, och då kärnan är verkligen god och frisk, erbålla de en fyllighet och mognad, till hvilken hvarje dag lägges ny bouduet och sötma. Prinsessan Clotbildas sätt, den hos henne lyckliga blandningen af värdighet och behag, utgjorde det stående temat för alla karlarnes samtal. Prinsarne Humbert och Amadells sutto för sig sjelfva och talade knappast med någon enda. En heldel yttranden fälldes äfven om medlemmarne at det transka kejserliga huset, prinsessan Mathilde och prins Napoleon, flera än jag vill nämna; ty piemontesarne tyckas ännu hafva förtroende till konungsligheteus medfödda bebag och majestät, till detta fina sätt, som ingen upphöjelse till storhet eller makt kan gifva en parvenu. Der fanns äfven en annan dame af den Bonapartiska familjen, öfver hvars närvaro vid konserten folket skulle ha undrat, huru fan hon kommit dit, om hon icke förts vid handen af ministern Ratazui, som placerade henne bland de främsta. Medan den nya drottningen och hennes syster vunno massans gunst och hyllning, tilldrog sig en underlig scen vid ingången till vapensalen. Premierministern Ratazi, som tidigaro på aftonen gått omkring och prålat i sin stora uniform och trekantiga hatt, inträdde nu, omkring kl. 11 i sin enkla hvardagsfrack och runda hatt, svängande med den gula dandykäppen i handen, ull stor förvåning för de närvarande och förbluffelse för markis de Breme, ceremonimästaren. Konungen, som fick ögonen på honom och säkert gissade orsaken till denna maskrad, vinkade åt honom, kastade sig sjelf i en fåtölj och drog med sin egen kongl. hand närmare till sig en annan för ministern, och de sutto der båda en lång stund i ett förtroligt och lifligt samtal, ensamma midtibland denna stående hop af juveloch ordensprydda personer. Vi skola väl snart få reda på hemligheten af detta afsides samtal, då den kongl. förmälningen väl är förbi och politikens stora spel åter börjas. Vi veta, att många ministrar resignerat; och att synbarligen en kris hotar. Vi måste vänta och se hvad som skall komma af allt detta. Drottningen af Portugal lemnade vid middagstiden i dag sin födelsestad. Jag stod nära den yttre platformen vid jernvägsstationen och såg ned öfver Piazza Carlo Felice, som nu förvandlats till ett af de vackraste torg man vill se, och öfver Strada Nuova samt Piazza San Carlo, en lång sträcka af gator, som leda till kongl. slottet. Ölverallt framför mig fanns en tät massa af menniskor, gatorna och torgen voro öfvertyllda med folk, och de med brokiga täcken prydda fönstren voro garnorade af den täckaste delen utaf Tarins befolkning. Jag kunde hafva stått der ännu och njutit af denna anblick, glömmande mitt egentliga ärende, då med ens de tusentals beväpnade män, som befunno sig längs gatorna och torget, gjorde ställning; musikkårerna spelade upp den kongl. fanfaren; en liten sqvadron karabinierer redo fram; derefter kom en med sex hästar förspänd vagn, med fyra adjutanter uti; dernäst den kongl. vagnen med bruden och hennes syster Clothilda, midtemot hvilka sutto konungen och prins Napoleon; derpå en mängd andra vagnar, en lysande rad af prinsar, generaler, ministrar, ambassadörer etc. Några minuters buller vid dörren, ett skrapande och trampande med fötterna i väntsalen och längs den inre platformen; dörrarne smällde igen, konduktörens pipa ljöd, och Italien hade förlorat sin prinsessa och Portugal vunnit sin drottning.