AVE VIA AME, uU ud VIDVUUCL 101 ÖOtaudernas alwmautla brandstodsbolag ej hade några påståenden att göra, så fick målet förfalla. — En arbetskarl vid namn Andreas Larsson, som en tid boråt arbetat på Surte fabrik, stod igår anklagad i poliskammaren för oärlig åtkomst af två tunnor potatis och en tunna kålrötter, dem han utbjudit och försålt till traktör Larsson. Denne senare, som vid förhöret var närvarande, berättade att Andreas Larsson till honom utbjudit potatis, för hvilka ban till en början begärde 6 rdr tunnan. Slutligen nedsatte han dock priset till 10 rdr. Detta väckte till en början svaga misstankar hos traktör Larsson, hvilka misstankar dock bletvo betydligt starkare då Andreas Larsson, efter att ha blifvit betald af traktör Larssons hustru, ätven ville sälja den eka, i hvilken han transporterat potatisen och som låg vid jernvågen. Traktör Larsson skickade ester en poliskonstapel som häktade Andreas Larsson, ej på grund af att han skulle ha stulit de medbalda varorna, utan emedan han för tillfället var drucken. Då man sedermera frågade honom etter de penningar han emottagit i betalning för potatisen, förklarade han sig ej ha sålt någon sådan. Vid med honom anställd kroppsvisitation befanns han dock ha gömt de emottagna 10 rdrna i sin högra stofvel. Uppkommen i polisvakten erkände han att han stulit såväl de försålda jordfrukterna som ekan. Vid polisförhöret igår vidhöll han denna sin bekännelse. Han skulle, berättade han, i fredags om attonen bege sig på besök till en på Surte boende bekant. Under vägen råkade han en person, som han trodde heta Andreas Christiansson iran Klädesholmen, och hvilken törledde honom att deltaga i stölden af de ute på en åker i närheten af Göta Elf liggande rotfrukterna, hvarförutom Andreas Christiansson tog en vid stranden liggande eka, i hvilken de båda under natten transporterade det stulna hit till staden, dit de på lördagsmorgonen anlände. De lade till vid angbätsbron, hvarpå Andreag Christiansson gick upp i staden och köpte bränvin, af hvilket han lemnade Andreas Larsson en del, samt derefter afiagsnade sig. Andreas Christiansson hade under vägen yttrat till A. Larsson att han ej hade lust att råka polisen, för hvilken han sade sig hysa fruktan. Christiansson hade emellertid otur och råkade igenkannas af en poliskonstapel. Som han i anseende till en förut här i staden begången stöld blifvit förbjuden att här uppehålla sig och nu befanns ha öfverträdt detta förbud, så blet han uppförd i poliskammaren, der han atvisiterades. Han innehade då omkring 31 rdr i penningar, jemte ett fickur. Enär det ansågs otroligt, att ban på ärligt sätt skulle åtkommit dessa penningar, blet han insatt i cellsangelset. Han kontronterades vid förhöret med Andreas Larsson. Denna sade sig till en början ej med såkerhet igenkänna honom, emedan den person han haft i sällskap på sin flodexpedition varit ,mycket längre. Sedan Christianson blifvit utförd och iklädd sina vanliga kläder, igenkändes han likväl mycket väl af Larsson, som sörklarade sig kunna taga på sin ed, att det var samma person. Christiansson åter påstod att hau till fots gått från Surte och alldeles ej varit i sällskap med Larsson, den ban ej kände och blott en enda gång törut sett. Han ville ej bli inblandad i den andres affärer, med hvilka han alldeles icke hade att göra, och förklarade på det högtidligaste att Larsson nog en gång skulle få stå till ansvar för sin falska anklagelse. Hvad beträffade de af Christiansson innehafda penningarne sade han sig dels ha förtjenat på sitt arbete, dels hade han på Klädesholmen försålt några husgerädssaker och dymedelst förvärfvat sig dem. Uret köpte han i lördags af en matros på Orion och gaf derföre 19 rdr. Dessa uppgifter vidhöll han enständigt utan att kunna beträdas med tvetalan. Det syntes dock tyuligt att han var en inpiskad skälm. Deremot soreföll den berättelse Andreas Larsson afgaf fullkomligt sanningsenlig, och mannen sjelt syntes vara en nybörjare i brotet. Han sade sig aldrig förut ha blitvit straffad. — Målet uppsköts på åtta dagar. — Löjtoanten vid Göta art.-reg. Bergendahl hade i poliskammaren anmält, att han två särskilda gånger blifvit bestulen på kläder, tillsammans två rockar och två par. byxor. För dessa tillgrepp har man misstänkt löjtnant B:s städerska Amalia Bernhardina Styrlander, i tjenst hos en fru Holmgren, hos hvilken bemälte löjtnant bor. Vid det i går angående saken hållna polisförhör berättade löjtnant B., att de skä! hvarpå hans misstankar egentligeu grundade sig, äro dels att Amalia Styrlander ur hans rum tagit en gärdsnyckel, hvilken hon sedermera sornekade sig innehafva, men slutligen framtagit, då det befunnits att ena skäret i densamma blitvit afbrutet. Detta skär hade återfunnits i låset till löjtnant B:s dörr, då besagde lås vid ett tillfälle blitvit söndrigt och sändts till smeden för att lagas. Dagen efter denna tilldragelse saknade löjtnanten en rock och ett par byxor. Detta var i Augusti. I September saknade han det öfriga, hvarpå han blifvit bestulen, vid detta tillfälle då samma piga varit inne i hans rum och skurat. Dörren kunde ej ha blifvit uppdyrkad förut på dagen, enär den ända tills skurningen företogs varit stängd med en krok inifrån. — Amalia Styrlanner medgaf att hon i låset till löjtnant B:s dörr försökt den ifrågavarande nyckeln, för att se om den ej kunde öppna (eller stänga) densam ma. För öfrigt förklarade hon sig fullkomligt oskyldig till tillgreppen och berättade att vid ett tillfälle en artillerist intunnit sig och frågat efter några rapporter, som han skulle hemta hos löjtnant B.; men då löjtnanten var borta, hade Amalia gått in i inre rummet för att se efter de ifrågavarande rapporterna. Vid hennes återkomst ut i förstugan, der hon lemnat artilleristen, var dock denne försvunnen. Hon trodde dertöre att den på så hemligtsfullt sätt uppträdande artilleristen kunde vara gerningsmannen. — För vidare upplysningars inhemtande uppsköts målet på åtta dagar, och skulle Amalia Styrlander till nästa förhör vid hemtningsäfventyr infinna sig. — Maria Christina Andersdotter Brunbäck, arbeterska på Rosenlunds fabrik, var igår inställd inför poliskammaren derföre att hon från nämnde fabrik tillgripit 23 66. bomullsgarn. Hon erkände sitt brott och berättade angående detsamma följande : Hon hade sedan två månader bott hos en hustru Johanna Forssberg men som hon på en tid ej arbetat på fabriken hade hon hos samma hustru Forssberg råkat i skuld. Johanna Forssberg hade då i förtäckta ord yttrat att om hon, liksom en annan flicka vid namn Gustafva Börjesson, ville taga med sig litet garn från fabriken, skulle hon, Forssberg, torsöka sälja det. Maria Andersdotter hade gjort så som hon. ombads, och hvarje gång hon gick ifrån fabriken stoppat på sig några spolar. — Hustru Forsberg erkände att hon väl försålt garnet åt Maria Andersdotter och förnekade ej att hon haft kännedom om dess olofliga åtkomst. Deremot forklarade hon sig ej på något sätt ha uppmanat den olyck