ket värre. De höra till rörelsepartiet, föra ett kringstrykande lif och hafva, äfven frambragta i äkta privilegierad svarfstol, en synnerlig håg att olofligen dansa på andras ryggar; hvad skulle icke då dessa illegitima bastarder allt hafva kunnat taga sig till, de som tillhörde den redan i födseln förskjutna pariasklass, ur hvilken samhällets olycksbarn förnämligast rekryteras! ... Situationen var sannerligen kritisk. Lyckligtvis har en mild försyn ännu icke tagit sin skyddande hand från vårt samhälle. Säsom oftast begagnande sig af små medel för vinnande af stora ändamål, uppväckte han en vederbörligen privilegierad svarfvares nit. Denne, sporrad vid tanken på att här så mycket mindre vore någon tid att förlora, som Regeringen, — beklagligen lyssnande till några utopisters ihåliga fraser om alla menniskors rätt att törsörja sig med hvad lofligt arbete som helst, och annat dylikt snack som saller likt såpbubblor för den högre mästarcvishetens prö ning — gjort mine af att vilja taga sig det orådet före att sätta yxan till roten på de välgörande skråförfattningarne, — denne, sade vi, skyndade att anmäla saken för allmänna åklagaren, som sin pligt likmätigt genast instämde lagbrytaren för Radhusrätten, der den sistnämnde blef för sitt tilltag dömd till 20 Rdrs böter. Så stäljudes den vidtutseende revolutionära rörelsen i sitt första utbrott; faran är öfver; vi kunna åter andus fritt: ordningen är återställd, samhället är räddadt! En öfverlistad skälm. När man påträffar en tjuf i ett rum brukar man vanligen att göra larm. Detta är likvisst i många fall ej det mest praktiska sättet för att fånga skälmen. Mera att rekommendera är det förfaringssätt, hvilket i ett dylikt kritisk läge nyligen anlitades af en liten sömmerska i Paris. Atervändande hem fann hon en nyckel i dörren till sitt rum, hvilken ej var hennes egen, alldenstund hon hade densamma i sin hand. Raskt besluten klappade hon på och öppnade dörren. Då hon inträdde i rununet påträffade hon en karl, hvilken var ifrigt sysselsatt med att hoppacka hvad smått och godt som fanns i rummet. Jag ber om ursäkt, tog hon till orda, ar mamsell Emmeline C. (så hette sömmerskan) ej hemma? — Nejå, svarade tjufven utan att ett ögonblick besinna sig, min systerdotter är utgången, men torde väl kunna träffas om en timmas tid. Sömmerskan tackade för upplysningen, rekommenderade sig och sade sig skola aterkomma efter en timmas förlopp. Hon skyndade nu utför tiapporna, anhöll om handräckning af den första polissergeant hon påträffade, återvände till sitt hem i detda, för den föregifna morbrodren min lre angenäma sällskap, och i en handvänning blef denne förpassad dit, der hvarken sol eller måne lyser. En vängåfva. Bland passagerarne med ett af de billiga lust-tågen från London till Bristol fanns häromdagen en ung dam, och i samma kup som hon satt ett medelålders, väl klädt fruntimmer med ett barn om sex eller åtta månader på armen. Som alla unga damer kunde den vackra missen ej neka sig nöjet att leka med det Ålilla söta barnet, och barnets moder var tillochmed så vänlig att tillåta henne få taga den lille raske pilten på armen. Straxt derpå stannade tåget, och medan modren ett ögonblick steg ur kupen för att intaga någon förfriskning, behöll den unga damen barnet. Emellertid satte tåget sig åter i rörelse innan modern var äterkommen, och damen måste fungera som barnpiga tills nästa station uppnåddes. Här såg hon modren stiga ut ur en annan vagn, och då denna observerade att hon var igenkänd, sade hon att hon på ögonblicket skulle vara hos barnet. Täget for emellertid ånyo vidare, modern lät icke mera se sig, och då den unga damen på bangården i Bristol väntat till alJa passagerarne stigit ut, utan att bland dem upptäcka den saknade, återstod för henne intet annat än att gå hem med barnet. IIvarken polisen eller kommunen vill hafva något med den lille verldsborgaren att skaffa, och den unga damen måste således, lika oväntadt för henne sjelf som för hennes anhoriga, ätaga sig en sostermoders plig-er, något som barnet säkert ej kommer att förlora på.