ska provinserna vara de rikaste i Italien. Men nu intet beslägringstillstånd, det lägger jag eder på hjertat. Garibaldi, fortfor han, år en ärans man. Jag vill honom intet ondt. Han vill gå till Rom, och Venedig — och jag äfven. Ingen är imigare än vi. Men hvad Istrien och Tyrolen angår, är det en annan sak. Vi hafva skapat tillräckligt, vi hafva gjort Italien, si PItalia e la cosa va ... Det tyska förbundet är en anomali, som skall upplösa sig sjelf. Den tyska enheten skall grundläggas, men huset Habsburg förblir oföränderligt, hvad det är och var. Hvad skall väl preussarne göra, som behöfva en så läng tid, för att besluta sig för något? De skola behöfva ett halft ärhundrade för att uppnå, hvad vi uppnått på trenne år ... Under det uu hela Europa är gripet af enhetsfeber börjar man söndra sig derborta i Amerika. Förstån j något af stridigheterna inom Förenta Staterna? Hvad mig angår, som under min ungdom var en passionerad dyrkare af amerikanarne, har jag nu mycket kommit från mina illusioner, och jag måste medgifva, att det, som försiggår på andra sidan Atlantiska Hafvet, för mig är en fullkomlig gäta. Efter en stund gick jag upp på mitt rum, för att gråta ut. Han tortsatte samtalet med min bror, talade om baron Ricasolis berömda tal, såsom svar till general Garibaldi, om Farini och betecknade Ricasoli och Farini såsom de enda personer, hvilka skulle kunna ersätta honom. Hvad tidningarne än må hafva skrifvit sedan, voro dock dessa båda statsmän de enda, hvilka han nämnde såsom sina efterföljare. Min onkele hittills ganska kraftiga stämma började nu så småningom blifva svagare; de bestörta tjenarne sade till oss: Nu sjunker herr grefvens stämma; då han upphör att tala, skall han upphöra att lefvaD:r Maffoni, som vakade vid sjukbädden, föreslog, att han skulle taga en kopp buljong med stött brod och ett glas Bordeaux. Han tog med nöje bådadera och då jag frågade honom, om soppan smakade honom, svarade han: ÅFör väl. Riberi skall i morgon banna oss båda. Men säg kocken, att bans buljong är för närande och kraftig för en sådan sjukling som jag. Det var första gången under sjukdomen, som han gick in på att taga någon föda. Men plötsligt stelnade hans leder, kallsvett betäckte hans panna, han beklagade sig öfver smärta i venstra, armen hvilken ända sedan soudagen forblifvit kall som marmor. D:r Maffoni sökte uppvärma de stelnade lemmarne med omslag, guidningar och brannheta dukar. Derpå bad han mig gifva min onkel ännu en kopp buljong, hvilken han äfven med nöje tömde. Han ön-kade äfven en droppa Bordeaux. Men nästan på samma gång blef hans tunga stel och han talade endast med ansträgning. Han bad mig likväl taga bort omslaget från venstra armen och var mig behjelplig dervid med sin högra hand. Han smekte min kind, drog mitt hufvud till sin mun, kysste mig tvenne gånger och sade till mig: Tack, och nu farväl, mitt kära barn! Sedan han sagt min bror ett hjeruigt tarväl, tycktes han ett ögonblick resa sig. Men pulsen sjönk. Vi läto kalla pater Jacob, som kom kl. 53, med de heliga oljorna. Grefven kände igen honom, räckte honom handen och sade: Frate, frate, libera chiesa in libero stato! ) Dessa voro hans sista ord. Prosten räckte honom den sista oljan under samiljen-, vännernas och tjenarnes snystningar. Min onkel lät mig ännu en gång med tecken förstå, att han önskade några sönderstötta isbitar; men då jag märkte, att han med möda tog dem, doppade jag min nasduk i isvattnet och fuktade dermed hans läppar. Han hade ännn tillräcklig kraft, att taga näsduken ur mina händer och sjelf lägga den på munnen, för att stilla den brännande törst, som förtärde honom. Några minuter derefter, torsdagen d. 6 Juni, kl. 693; på morgonen, visade oss ett par, liksom undertryckta ryckningar, att han utan smärta och qval återgitvit sin ejäl åt Gud. ) Broder, broder, en fri kyrka i den fria staten!