Det var icke i detta palats vi följande dag undfägnades utan på sultanens landtställe, MTony, en half mil från staden. Scid-Scid emottog oss i egen bög person, midt ibland ett tjog n:grer, klädda i engelska soldataniformer. Hans hofherrar befunno sig naturligtvis i hack och häl efter honom. Vid dörren till matsalen aftog han sandalerna, såsom Amis föregående dag gjort. Jag vet ej om Amis hade bibringat sultan denna vana att då och då aftaga sandalerna, eller tvärtom. I alla händelser inträdde Såid-Seid barfota i matsalen, ett stort rum med hvitlimmade väggar hvilka pryddes af en med förgyld ram försedd tafla förestallande slaget vid Navarino. En sak orade oss urder allt detta; det var att vi icke sågo till Amis. Hvarföre befann ban sig icke bland sultans hofmän? Hvad kunde det hafva blifvit af honom? Midt i matsalen stod ett långt bord, serveradt på europviskt sätt och vid hvilket vi ensamme togo plats. Sultan satte sig på något afstand ifrån oss och stödde sig emot muren. Vid venstra sidan satt hans förste minister, Sed Soliman och vid den högra alla hans söner, rangerade efter ålder. En plats stod tom: denna ullbörde hans yngsta son, förvisad till Mascate för det han med en pistol skjutit på sin äldre bror. Man öfvade sig alldeles för mycket på pistol i denna samilj.