Yvv1tALLIEA 11011911 A44 PJMAR FCH Anvina VII Hall Han betraktade sin sak som ett utomordent hgt fall och ett undantag från all regel. Har hade naturligtvis alldeles misstagit sig och låtit glorian från sin lyckobringande patrio tism förblinda sitt föruuft. Men intet motiv för Garibaldis handling är, såvidt vi kunna se förrädiskt, och man måste tillochmed medgif va att, huru förrädisk en handling än må vars stricte taget, ett nytt konungadöme, grundad på en revolution och ännu icke fulländadt, e kan, efter vanliga kännetecken, bestämma et förräderi alldeles så strängt som ett gammal stadgadt land. En ofantlig rörelse fordras för att skapa en Garibaldi och sätta honom : gång, men midti denna mäktiga impuls inträf, far plötsligt en paus. Händelserna stanna på halfva vägen. Italien fixeras i en ännn ofulländad position, revolutionen uppskjutes, mer den garibaldiska rörelsen pågår alltjemt, hjelten är ännu i sin höga flygt; han kan åtminstone icke längre hålla sig stilla, och då bändelserna ej vilja påskynda sig sjelfva, vill han påskynda dem. Detta är ett förfärligt misstag, och ett stort brott som på ett ordnadt lands språk kan gå under namn af förräderi. I sunda förnuftets domstol döma vi efter fakta. Förrädori strider mot de genom tiden stadgade organisationerna och mot auktoriteten af upprättade och mognade institutioner och regeringar. Detta är en handling, begången under abnorma och oroliga förhållanden, samt under en stor revolution, som är enligt allas medgifvande endast till hälften genomgången och skall åter börja en dag, ingen vet huru snart. Under dessa omständigheter skulle hvarje menniska i Turin inom sig känna det lojliga, hånfulla i en sormlig anklagelse mot Garibaldi för förräderi. Maa skulle finna det vara ett misstag, att använda en laglig bestämning på ett brott, som i och för sig sjelf icke medgitver att bli judicielt uppskattadt. Man skulle känna, att rättvisan icke representerar sanningen; att det i förhållandena funnits något, som ingen domstol kan befatta sig med, och att man användt hvad läkarne kalla en behandling, som ej passat för saken. Vi måste erkänna undantagen från regeln, då de förekomma; det är lika orimligt att behandla undantaget efter regeln, som det är kränkande mot sjelfva regeln i vanliga fall. Hvarföre icke lägga bort dessa juridiska ceremonier och lösa frågan på annat sätt? Det finnes ett mycket snabbt och lätt sätt att lösa den, hvilket ätven skulle motsvara alla den italienska regeringens onskningar — nemligen att Garibaldi förband sig hos sin gamle kamrat och vän, Victor Emanuel, på sitt hedersord, att för någor tid lemna Europa. Han är nästan lika mycket hemma i Montevideo som i Italien, och några års frånvaro skulle utplåna hågkomsten af en öfverspänd och olycklig handling, och qvarlemna i hans landsmäns inre endast minnet at hans storartade tjenster. Men drag honom engång inför sittlands domstol, anklaga honom som forrädare och döm honom såsom brottsling, och fläcken hvilar uppå honom; ändra glömma det aldrig, och han sjelf glömmer det aldrig; men hvem skulle väl önska, att en sådan fläck blefve satt på den hjeltemodige grundläggaren af Italiens enhet. Underrättelserna från Italien äro fortfarande högst sparsamma och regeringen lägger synbarligen alltjemt an på att andertrycka närmare detaljerade berättelser angående ett och annat, som den europeiska allmänheten så ifrigt önskar få kännedom om och äfven eger rättighet att få veta. Denna regeringens tystlåtenhet klandras äfven allmänt af den europeiska pressen. Det står dock att vänta, det de engelska tidningarne snart skola meddela dylika uppgifter. Den kula, som Garibaldi fått i foten, har blifvit lyckligt uttagen och svullnaden är ej hotande. Garibaldis son Monotti, hvars sår var vida allvarsammare, är älven på bättringsvägen. Lugnet har blifvit återstäldt i alla de städer, der försök till en demonstration gjorts. Uti en märklig artikel i Times framlägger en insändare följande bevis på att Napoleon om möjligt aldrig skall vilja utrymma Rom: Utan att vilja omhandla den romerska frågan från politisk ståndpunkt i högre måtto, än hvad som naturligt följer af de strategiska anmärkningar jag här skall göra, tror jag mig böra anmärka, att vigten af det påfliga territoriet såsom ett militäriskt fotfäste, hvilket beherrskar hela Italien söder om Appanninerya, icke tages tillräckligt i betraktande, under det besittningen af den eviga staden rätt och slätt betraktas såsom en hederseller känslosak. Jag har vistats mycket i Italien och der tillbragt sista vintern, och jag har vinnlagt mig om att underkasta den del af landet, som är besatt af franska trupper, en ny undersökning. och jag vill nu ej dröja ett enda ögonblick med att säga, att, så länge fransmännen hålla detta område besatt, kejsaren at Frankrike och icke konungen af Italien är