sammare. Eftersom italienska regeringen kunnat besegra Garibaldi och tygla revolutionen, skall hon äfven vara i stånd att beskydda påfvens person i Rom mot revolutionen. Den franska occupationen har ej längre någon rät tighet att existera; Garibaldis resning har visat, hvilka faror den medför för Italien, för Frankrike, för Europa; upphäf den derföre så snart som möjligt. Den är fälld i politiskt hänseende, och från den militära ärans synpunkt finnes det ej heller längre något skäl att upprätthålla den. Garibaldis hotelser äro omintetgjorda, och med dem försvinna de skäl, som förbjuda att efterkomma Italiens vilja. Det är storartadt och upplyftande utt se dessa den stora allmänna meningens i Europa organer med tusende tungor, bakom hvilka stå millioner, uttala sina sympatier för Italiens stora sak, hvilken ej är någon annan än den fria statens och den fria kyrkans, den efter genom-gångna söndringar sig åter sammanfogande nationalitetens, folkets rätt och den förverldsligade andliga hierarkiens utdömande. Men skall denna mensklighetens tordönsröst kunna göra sig hörd hos sfinxen eller skall han kunna äfven nu slå döförat till för den upplysta meningen? Vi skulle vilja hoppas det förra: vi nödgas befara det senare. Det är nemligen, tyckes det oss, gauska synbart, att Garibaldis så snabba undertryckande bragt den miktige herrskaren i Tuilerierna i ej ringa förlägenhet och att han mår, såsom vi föreställa oss, ungefär som en orm i en myrstack, ej vetande huru. han skall kunna reda sig ur den obehagliga situationen, denna quart dheure de Rabelais. Man vet mycket väl i Paris, att Ratazzi och utrikesministern i Turin Durando ifrigt tränga på uppfyllandet af tidigare löften, hvilka Napoleon, för att förekomma eu öppen sammanstötning mellan Italien och Frankrike, gjorde för den bändelse, italienska regeringen skulle kunna få rigtig bugt med denne påflugne Garibaldi, denne oförskämde demagog.För att tro en korrespondent till Times från Turin, skulle det med detta löste förhålla sig så, att markis Gioacchino Napoleone Pepoli, som varit i Paris och London, efter sin nyligen skedda hemkomst till Turin visat sina vänner ett innerligt belatet och strålande ansigte och gifvit dem den bestämdaste försäkran om, att så snart Garibaldi blifvit besegrad, skall Rom blifva lemnadt åt Italien. Den ädle markisen (kusin till Napoleon) har bevisat, att blodet är tjockare än vattnet. Kejsaren har nemligen kännt sig vara ur stånd att kunna emotstå sin vältalige kusins böner. Hvad hvarken grefve Cavours smidighet eller Ricasolis oböjlighet eller Ratazzis. underdånighet, säger korresp., kunde utverka af dem styfsinte kejsaren, det har konung Murats dotterson med några smickrande ord dritvit igenom. Markisen hade, efter hvad vi veta, en mäktig taleman i sin andre kusin, prins Napoleon, on medlem af familjen Bonaparte, med hvilken de bolognesiska patriciernas ättling har den mest slående likhet, icke allenast till sitt yttre, utan äfven i hänseende till tänkesätt och karakter. De båda kusinerna, hvilka äro båda vackra, båda utmärka sig genom sin klara, glatta och glänsande ansigtsfärg, sina ovala ansigten och fetlagda figurer, belägrade sin mörke, skarpt markerade slägtings tron, funno en öppning i hans ogenomträngliga rustning af slutenhet, snärjde honom uti ett af de ögonblick, då den hfvande doften från en utsökt Havannacigarr förjaga de tunga bokymmer, som gnaga själen invärtes, och aflockade honom, medan han var vid sitt goda humör, ett löfte om (detta är den nyhet, hvarmed Pepoli fröjdar allas sinnen), att ÅVictor Emanuel skall bli krönt på Capitolium i samma ögonblick man gjort kål på Garibaldi. — Det hela låter som en elak dritt af den spetsige korrespondenten, men hvem kan veta? Det må nu vara med denna löfteshistoria huru som helst, ett synes oss dock framgå med någon visshet af underrättelserna från Paris, nemligen att kejsaren sjelf ännu icke bestämt sig, utan söker stadga sig, uppehålla saken, vända bort den och kanske söka skjuta skulden på andra genom att både för och eftermiddag hålla sina ansträngande konseljer. — Kanske vill han genom dessa allvarligt bestamma regeringens hållning. Men en enkel sammanställning af de namn och meningar, som omgifva honom, skall vara tillräcklig, för alt bevisa att, ända tills han sjelf uttalar sig för Roms utrymmande och derigenom ger öfvervigt åt Italiens sak, denna ingenting har att af konseljerna vänta. För Italien stämda äro följande medlemmar af ministerrådet: Thouvenel, Persigny, Fould, Rouher, Troplong, Morny och prins Napoleon; för påfven eller åtminstone för bibehållandet af status quo äro: Walewski, Delangle, Randon, Chasseloup-Laubat, Rouland, Baroche, Magne, Morlot och Vaillant. Billault är tvifvelaktig, ty han har både uttalat sig för och emot. Kejsarinnan, som brukar bevista konseljerna, ifrar såsom bekant för påfven. Facit ur dennas: sortställning blir alltså: Majoritet för åsigten s! Status auo. — Men såsom sagat an Fore