101 all IUCU ulslgo SORAM VIISCICMM uvu uÅHATUMMu meningen i Europa i afseende på sakernas ställning å Sicilien Till stöd för denna beskyllning erinrar bladet om alla de falska berättelser, som på de sista fjorton dagarne blifvit satta i omlopp genom telegrammer från Turin. Det påstås äfven, att Ratazzis regering sjelf bidragit i hög grad till att framkalla den nuvarande krisen genom sin föga ärliga politik. Lord Palmerstons organ väntar, att utomordentligt vigtiga händelser skola tima. Den är först och främst öfvertygad om, att tusentals frivilliga och kanske en del af den regelbundna armåeen skola strömma till Garibaldi, då han landstigit på fastlandet, för att i forening med honom marschera mot Rom. Då det sålunda kommit till en ny expedition, menar Morning Post att derpå skall folja en strid mellan Garibaldi och de franska trupperna. Men detta skall ej bli den enda olyckliga följden häraf, ty det fanns all sannolikhet för att de män, som nu leda och råda Garibaldi, hafva längre gående planer än att få en expedition till stånd. Vi äro öfvertygade om, säger bladet, Åatt en demonstration i sjelfva Rom af vida kraftigare karakter än allt som vi hittills sett utgör en del af programmet. Det heter derefter att den italienska regeringens uppträdande under nuvarande situation, hvilket i så många afscenden är farligt och kritiskt, efter hvad det synes varit ovorksamt eller illusoriskt, och söker framhälla det tvetydiga i ett sådant beteende. Bladet slutar med den förklaring, att det alltid är illa, då den allmänna meningen i ett land icke kan komma på det klara med vigtiga politiska händelser, och detta är just i närvarande stund fallet i Italien, der man har valet mellan att tro på en fullkomlig vaninakt hos regeringen eller på ett storartadt hyckleri, som då äfven faller konungen till last. Så långt Morning Post. För egen del tro vi, att den Garibaldiska rörelsen ej skall afse allenast Rom, utan äfven drifva sina svallvågor långt bortom Italiens gränser, och isynnerhet till Orienten, der Garibaldis namn ligger på hvar mans läppar. Vi läsa just ett bref till Times från Corfu hvilket lemnar ett bidrag till många andra om huru vidt rörelsen kan och bör sträcka sig, ehuru brefvet naturligen är hållet i en anda, som söker kasta skugga öfver det hela. bet skulle vara onyttigt, heter det till slut, att gå på spår efter ryska eller franska intriger för att förklara den stämning, som nu råder i Orienten. Det finnes ett namn, som genljuder från Donau till Morea och tyckes vara ett bancr, en symbol för förening, — och detta namn är Garibalui. Det har blitvit en ny trosartikel för den kristna befolkningen i Turkiet, och det är här renare, större och mera trolldomsaktigt än i Italien, emedan man icke känuer dess svaga sidor. Det är alldeles förvånande, huru detta namn i trakter, hvilka knappast någonsin beträdts af en europes fot, blifvit ett ord i hvar mans mun, ett hopp, ett löfte. Garibaldi tyckes i dessa fantastiska folkslags ögon vara ett slags ideal gestalt, utrustad med alla goda och mäktiga egenskaper. Det är ej utan skäl, som halfva Europas krigsfartyg med sina blickar följa hans rörelser i Medelhafvet; ty om det skulle lyckas honom att landstiga vid Adriatiska Hafvets östra kust, skulle det i sanning icke dröja länge, innan en ny orientalisk fråga skulle uppstå, hvilken skulle bli ej mindre fruktansvärd än den förra. Vill Napoleon förekomma de stora förvecklingar, som en europeisk hvälfning, åstadkommen genom Garibaldi, hotar att framkalla? Skulle man ha rätt, att han håller sig fast i Rom, just för att afleda Garibaldis uppmärksamhet från andra håll? Det är möjligt, men han tiger, och tiger, och man får blott gissa sig till denna ödets mans afsigter, såframt han har några andra sådana än sina dynastiska intressen. Af många anledningar är det naturligtvis vigtigt för egoisten på Frankrikes tron, att återhålla Garibaldi. Det kan derföre ega sin möjlighet, att franska kejsaren vill besätta Neapel med 25,000 man, under befäl af marskalk Mac Mahon, hvars tapperhet såväl som legitimistiska grundsatser äro allmänt bekanta. Men kan det väl tänkas något för Frankrike vådligare steg än just detta, att helt och hållet bryta med Italien, ty en brytning skulle bli den ovilkorliga följden af franska truppers inkastande i Syditalien. Nationen har alltför bitter erfarenhet af den franska besättningen i Rom, för att icke finna ett besättande af Neapel i högsta grad förhatligt. En stor del af franska pressen har äfven insett detta och uppträder med en ovanlig skärpa mot hvarje dylik riktning i regeringens politik. om vi tänka oss i italienska regeringens ställe, yttrar sig t. ex. Journal des Debats, så måste vi tillstå, att vi framför alla vackra tal, läror ur historien och transscendentala sofismer skulle vida föredraga en politisk slutföljd, en bindande förklaring, ett bestämdt ord eller tillochmed ett blott TAIFAHAFHA 142 ei..