som hans sar varit före honom. De klienter som Carlyle ansåg under sin värdighet att antaga, vände sig till mäster Ball. Ehuru de båda hade samma yrke, insågo de likväl att en stor olihet existerade dem emellan. Ball kände och erkände sin underlägsenhet, ty då Carlyle var en fulländad gentleman, var han åter endast en simpel byadvokat. Mäster Ball höll på att frukostera då Carlyle inträdde. — Se, är det ni, mr Carlyle, som är ute så tidigt? — Besvära er icke med att ringa; jag har redan frukosterat. — Det är en delikat, ojemförlig gåslefverpastej som jag nyss fått direkte från Btrassburg. Carlyle var bestämd och fortfor att vägra deltaga i måltiden. — Jag har icke kommit för att frukostera, utan för att tala om affärer; men innan jag börjar, måste ni gifva mig ert hedersord på att förtiga det jag vill säga, ifall ni ej bifaller min begäran. — Naturligtvis, jag ger er det gerna. Låt oss då komma till saken! Förmodligen är det någon affär som ej anstår den finkänsliga firman Carlyle? Det är val någon sådan klient som ni ej vill ba att göra med? — Det är en klient med hvilken jag icke kan sysselsätta mig, dock icke af de skäl som ni förmodar. Det handlar om Hallijohnska affären, fortsatte Carlyle och närmade sig sin embetsbror samt sänkte rösten. Mordet... ni vet väl? Mäster Ball som nyss stoppat ett stort stycke af den