verenskommelse med honom sjelf, som jag kommit hit. Kl. är tolf, och det är just denna timme han utsatt för vårt samtal. Lady Lenison bet sig i läppen och helsade kallt. En betjent inträdde nu, som förde Carlyle in till sir Peter. Man inlät sig genast på det ärende, som fört advokaten dit d. v. 8. man talade om Francis Lenisons dåliga lefnadssätt och stora skulder. Sir Peter, som var en gammal man med svart sammetskalott, höll sig särskilt till skulderna. — Jag skulle ej tveka, sade han, om att genast lemna penniagarne, säframt jag ej befarade, att oupphörligt få återigen göra om detsamma; jag har dessutom redan åtskilliga gånger betalt hans skulder. Hans farfar var min ende bror, hans far min brorgon, en man för hvilken jag hyste stor aktning och varm vänskap. Men han, Francis, är lika mycket förderfvad som de voro hederliga. Han är en usling, mr Carlyle, det är summan af texten! — Hans motgångar, hvilka han delgifvit mig, hafva upprört mig, och jag har lofvat besöka er samt tala med er till hans förmån, genmälte advokaten; hvad angår hans laster eller dygder, så känner jag alls icke till dem. — Så mycket bättre, brummade den gamle. Han onskar således, att jag ännu en gång skall rädda honom ur hans bryderi? — Det är just hvad som fört mig hit. (Forts.)