NN ————————7——ä—ä———— 727 2äAGq — Francis Lonisons bild var ständigt närvarande för hennes ögon; i hvarje stund af dagen infann den sig åter ihen-. nes tankar, och om natten utgjorde den föremålet för henn så drömmar. Men också hvilka drömmar! hvilken missräkning i uppvaknandets ögonblick! hvilken smärtsam kontrast mot verkligheten ! hvilka qval förorsakade de icke hannet samvete ! H Hvad skulle hon icke velat gifva, för att kunna bli fri I från dessa syner, för att de icke mera skulle komma och så störa henne i hennes sömn! Men hvad var att göra? Det fanns intet hjelpmedel deremot, ty sedan själen väl en gång blifvit genomträngd af dylika tankar, underlåta aldrig drömmarne att om natten följa den väg som dagens tankar intagit. Den stackars lady Isabel uppvaknade derföre, ett rof för de bittraste samvetsqval, för rörelse och feber. Hon ville bekämpa detta förfärliga onda, bortrycka det med rötterna, krossa dess utgreningar, men tiden, denne helare af stora smärtor, kunde ensam medföra ett tillfrisknande. Hon förstod det mycket väl. Temligen tidigt en dag steg Carlyle till häst och begaf sig till slottet Lenison. Han begärde att få tala med sir Peter, men man förde honom in till lady Lenison. Denna var en ung och vacker, ståtligt utstyrd qvinna; hon frågade honom, hvad hans ärende var. — Jag önskar tala med sir Peter. — Ifall det rör affärer, så får jag underrätta er om att han icke för närvarande kan sysselsätta sig dermed; ban är sjuk, och affärsbryderi skulle endast pina honom. — Förlåt, mylady, afbröt advokaten; det är enligt of