Archibald, fortfor bon med hviskande och upprörd stämma, lemna mig aldrig ensam ... vaka ständigt öfver mig. Den ömma och bönfallande blick, som hon vid dessa ord fästade på honom, kom honom att riktigt skälfva till af lycka; ur hans ögon strömmade den renaste kärlek, under det han hviskade: — Vi skola aldrig mera lemna hvarandra, Isabel; denna skiljsmessa har varit vida smärtsammare för mig än dig. Kunde bon väl tvifla på hans kärlek ? Fjerde Kapitlet. Kapten Lenisons affärer. Då lady Isabel fick återse sina barn, hade hon återfått belsa, lycka och en angenäm känsla af sakerhet, men hon kände dock att bon med hvarje dag blef rof för en beklaglig apati. IIon tyckte i sin nedslagenhet, att alla dem bon älskat voro döda och att de lemnat henne ensam för att öfverlefva dem. En smärtsam nedtryckning, en hjertats tomhet bemäktigade sig henne helt och hållet. Hon hade velat förjaga långt ifrån sina tankar denne man, som dock ständigt åter visade sig för hennes själs blickar. Huru många gänger öfverraskade hon icke bos sig sjelf den tanken, att om hon fick återse honom ännu en gång, en dag, en timme, skulle hon sedan nedtysta sitt olyckliga hjerta. Hon uppmuntrade icke dessa reflexioner, men de kommo oupphörligt tillbaka.