hälla de brännheta tårar, som stodo henne i ögonen. Carlyle tolkade denna förvirring och dessa tårar till sin fördel, och han tryckte i sin öfversvallande glädje makan eldigt till sitt bröst. Följande morgon kom kapten Lenison för att besöka Carlyle och fråga om han träffat sir Peter. Carlyle svarade. uppriktigt, att han varit alldeles för mycket sysselsatt, för att ha kunnat uppfylla det gjorda löftet, hvilket han dock lofvade infria en dag, Detta var hans svar, en redlig och uppriktig mans svar till en trolös usling. Men han kände ännu icke denne mans låghet; hade han gjort det, skulle han ögonblickligt ha trampat honom under sin fot. På eftermiddagen samma dag gingo Carlyle, hans hustru och tjenare ombord på ångbåten som skulle föra dem till Folkestone. Lady Isabel tog plats på däcket vid sitan om sin man, och fartyget sattes genast i rörelse. På brokajen stod kapten Lenison med ögonen oaflätligt fästade på lady Isabel Alltsom ångaren aflägsnade sig, kände den arma qvinnan sig liksom lättad från en stor tyngd, men hon darrade ännu vid tanken på den fara hon lupit. IIastigt tryckte hon hårdt sin mans hand. — Fryser du? frågade Carlyle och lutade sig intill benne. — Ånnej, sade hon, jag känner mig nu så lycklig och så lätt till sinnes. — Men hvarför darrar du så? tillade han. — Jag darrar vid tanken på bvad som skulle kunnat hända mig, om du ej gått in på att taga mig med dig. Ack,