uffärd, styrde vi kurs mot Bermudaöarne, dit vi ankommo efter att ha utstätt en svär sex dagars storm, hvilken skadade den ena maskinen, och utan att ha sett eu skymt af de ätta krigsskepp som Lincolns regering utsändt för om möjligt att upyfånga oss och hvilkas vaksamhet blifvit eggad genom ett pris af 200,000 dollars, utfäst för värt uppbringande. Efter att ha intagit kol lade vi åter ut från Bermuda, samt uppbringade två dagar senare en yankeeskonare, Robert Gilfillau, lastad med mjöl, fläsk, smör och andra matvaror. Efter att ha borttagit allt gods af värde och fört besättningen öfver till oss såsom krigsfångar, uppbrände vi skonaren. Sedan detta var gjordt fortsattes seglingen, tills vi hunnit i närheten af vår destinationsort. Det var i morgongryningen, och vi upptäckte plötsligt en af nordstaternas örlogsångare som läg rakt i vår väg och tycktesj invänta oss. Kapten Pegram hissade unionsflaggan och gick rakt emot fienden, som i den ännu herrskande skymningen ej rätt kunde skönja oss. Först då vi hunnit nära inom muskötthall för krigsångaren, men emellan densamma och den hamn, dit vi ämnade oss, hissade kapteuen sydstatsslaggan. Fienden insäg då sitt misstag och började beskjuta oss, men yankees voro för hetsiga och förmadde ej sigta riktigt, så att ingen enda kula trots det nära hållet råkade oss. Nashville ilade naturligtvis undan för full machin och var snart i säkerhet under Fort Macons skyddande kanoner samt utom fara för sin lurade flende. Hotel de la Paix. Detta nya hotel i Paris, som i storlek otverträffar tillochmed det otantliga hotel de Louvre, skall öppnas d. 15 Maj. Man kan göra sig ett begrepp om dess storlek då man hör att fyra svenska mil tolegraltråd blifvit bestälida för att ledas från de olika sängkamrarne i detsamma till de rum der uppassningen har sin plats. I stället tör klocksträngar skola nemligen telegrafledningar användas. För de speglar som i hotellet skola användas har man beställt en ofantlig mängd spegelglas, hvilkas sammanlagda yta utgör öfver två svenska tunnland. En fisk aflägger vittnesmål. En egendomlig händelse ulldrog sig den 19 d:s vid en, engelsk domstol. En person hade inför domstolen begärt ersättning tör den skada han led derigenom att ett gaslysningsbolag lät vattnet ur sin gasometer rinna ned i hans brunn, Letheby, en analystisk kemist och tjensteman vid helsovården i London, hade blifvit kallad af gaskompaniet och sökte försvara detta sålunda, att han påstod, det gasvattnet ej kunde ha inträngt i klagandens brunn, emedan i brunnsvattnot funnits enimängd lefvande smådjur. Men klagandeus vetenskapliga vittnen, som anat att doktorn skulle framställa teorien att djurlifvet ej kan uppehållas i vatten som blitvit blandadt med gas, beslöto praktiskt bevisa ohållbarheten af doktorns sats genom att intör domstolen förevisa en fisk, som lefde i vatten hvilket vore uppblandadt med gasvatten och hade ungefär samma lukt och smak som vattnet i klagandens brunn. I öfverensstämmelse härmed uppfiskades en kry aborre ur en flod i närheten och placerades i ett kärl fyldt med nyssnämnde blandning. Kärlet sattes under en bänk i domsalen, eå att det skulle vara i ordning, ifall doktorn framkastade sin teori. Detta gjorde han också ganska riktigt och hade just med största tvärsäkerhet förklarat att den minsta qvantitet gas i vatten ovilkorligen skulle förstöra allt djurlif i det senare, då till hans stora förvåning och under en allmän skrattsalfva, i hvilken domaren sjelf förenade sig, kärlet, med fisken simmande deri, upplyftades och sattes midt på bordet. Aborren ådagalade genom sina raska rörelser, att ehuru vattnet ej var angenämt, så var det dock ingen omöjlighet för fisken att lefva i detsamma. bå rättegången var asgjord (den utföll till förmån för klaganden) bars fisken tillbaka till floden och fick återvända till sitt naturliga element tydligen lika frisk som innan han lemnade det. Ett snilledrag af romerska polisen. I tidningen Journal des Döbats läses följande karakteristiska berättelse från Rom, för hans sanningsenlighet korrespondenten borgar: För 6 månader kommo tvenne gatpojkar i tvist med hvarandra på gatan; den yngste utaf dem, åtta år gammal, ropade på en gensdarm som i detsamma passerade förbi, och angaf sin stridskamrat för att hafva inne i sin hatt den för polisen vederetyggliga meningen: Lefve Viktor Emanuel! skrifven. På denna angifvelse bemäktigade gensdarmen sig barnet och hatten, samt bar dem till polisen, hvarifrån man skickade gossen till Carceri nuova, der han, efter sex månaders ransakningsfängelse, nyss dömts att skola qvarsitta under ytterligare fyra år, ad majorem Dei gloriam! Besvärligt da Capo. På nationalteatern i Pesth uppfördes nyligen för första gången