Men jag har ju ingenting att säga, goda mamma! Din toka! har man ingenting, så hittar man på, alltid finner man något. Men hvad skall jag då säga ? frågade flickan med tårar i ögonen. Hvad som helst, bara du inte sitter som en marmorbild. Du kan ju berätta... Hvad skall jag då berätta ? Lika godt hvad. Du kan ju berätta t. ex. att ... att en omnibus höll på att köra sönder vår vagn; att man stulit från dig din nya dyrbara sjal; att ... att du sett tvenne personer slåss på gatan och den ena bortbäras såsom död; att . nog af, allt hvad du i ögonblicket får tag uti, bara det blir något, ty fortfar du såsom hitintills, så kan jag ju aldrig föra dig med mig ut i verlden ... jag riktigt skäms för att ha en sådan gås till dotter. Detta samtal fördes under en promenad i vagn. Det gällde dessutom en visit hos en enkefriherrinna, som likaledes är mycket begifven på nyheter och säkerligen aldrig haft någon konversations död på sitt samvete. Vagnen höll utanför friberrinnans hus, och vårt besökande herrskap blef på det hjertligaste emottaget. Men hvad du är blek, mitt barn! yttrade värdinnan till Clementine, har du varit sjuk 2 Modren kastade på dottren en blick som tycktes säga: Tala, olyckliga! Nej, goda tant, svarade dottern, men jag är ännu så rädd, ty ..; Ty ... hvad är det du var rädd för? Jo, det var nära att... att vår vagn stjelpt på gatan, upplyste Clementine, bemödande sig att vara värdig sin mor. Stjelpt? Men hur gick det till? Jo, fullföljde Clementine, det var. . . det var en omnibus som körde mot vår vagn. Hvar? bvar? På ... på Carl XIII:s torg, nära... nära itatyn. Carl XIII:s torg? Nära statyn? Får man då åka öfver Carl XIII:s torg, frägade ifrigt värdinnan. Clementine menar Gustaf Adolfs torg, hjelpte modren; det var nära Gustaf Adolfs staty det skedde. ÅMen det var förväl att ingen värre olycka håände, lyckönskade friherrinnan. Men i går råkade vi ut för en elak menniska som stal min nya dyrbara sjal, berättade Clementine, något modigare efter sitt första försök. Din sjal! Men min gud, ni har väl angifvit saken för polisen? Vänta, jag vill genast skrifva några ord till polismästaren, som jag personligen känner. Åb, goda tant, det löner visst inte mödan för sådant lappri, menade Clementine. Hvad! kallar du en dyrbar sjal för ett lappri! utropade tanten. Clementine menar att min man redan anmalt saken för polisen, hjelpte ånyo den aldrig rådlösa modren. Nä, hvad nytt eljest ? frågade den vetgirga värdinnan, sedan hon något lugnat sig för den förlorade sjalen. Modren kastade ånyo en uppmanande blick på sin dotter. Jo, fortsatte denna sin debut, under färden hit sågo vi två bättre personer slåss på gatan och den ene bars bort som död, Bars bort som död! Men det är ju alldeles förskräckliga saker de här! utropade värdinnan; en menniska ihjelslagen! Och till råga på olyckan en bättre menniska! ... Men hvem var då den olycklige? Jag tyckte jag kände igen honom, svarade Clementine. Du kände honom? O himmel! Men hvem var det då? Det var ... jo, det var ryttmästar von F , svarade Clementine. Ryttmästar von F-! skrek värdinnan till; Ah ..oc Och derpå föll värdinnan i vanmakt samt i de svåraste konvulsioner. Det blef en hisklig uppståndelse i huset. Man tömde öfver friherrinnan alla hennes toilettflaskor och måste slutligen skicka efter läkare. Modren grep sin dotter hårdt om armen och förde henne med sig ner till vagnen. Du är då rent af från förståndet, olycksbarn! yttrade modren under hemvägen; hur kunde det falla dig in att nämna ryttmästar von F , som umgås hos friherrinnan och det på den mest förtroliga fot! TInte visste jag det, svarade den olyckliga Clementine, som hade nämnt ryttmästaren derföre att hon under promenaden händelsevis råkat få re honom på gatan. Men när man umgås i stora verlden borde man väl veta allt, menade modren; jo, du har stält vackert till du, och den ena dumheten var inte lik den andra. Säga att man kör emot på Carl XII:s torg när hela verlden vet att man os