flesta fall af lärarens personlighet, ehuruväl denna kan göra sig mindre gällande vid vexel-undervisning än vid de flesta andra undervisningssätt. Att säledes äfven med en i många hänseenden dålig metod något godt kan uträttas, är klart. Detta är ju också förhållandet inom hvarje annan sfer af meusklig verksamhet. Så kan, t. ex. inom det industriela området, stundom ett godt arbete åstadkommas med en föräldrad, felaktig arbetsmetod. Att dorföre framhälla bristerna uti en skolmetod på samma gång man erkänner det goda densamma, trots dessa, kan åstadkomma, innebär ju ingen motsägelse. En sadan har likväl hr lektor L. sökt äfven uti mitt erkännande, att en doaflätlig sjelfsysselsättning och noggrann ordning måste göra sig gällande i hvarje skola med vexel-undervisning), i det han ställt deremot den af mig uttalade erfarenbeten, att Åaf 10 monitörer man knappast träffar en, som har nog allvar och ihardighet att ordentligt undervisa etc. Härvid vore jag verkligen frestad att ingå uti en närmare utredning af den fråga dessa punkter beröra, men för att undvika vidlyftighet vill jag endast anföra hvad som är nödigt för att bemöta de gjorda törebråelserna. Hr lektorn har hakat sig fast vid ordet mäste, och resonuerar sålunda: emedan en oatlåtlig sjelisysselsäuning och noggran ordning måste göra sig gällande i en vexelundervisningsskola, så gor den sig ock gällaude derstädes. Men nu bär det sig icke bätire till, än att br lektorn begagnat ordet maste i samma betydelse, som jag anvandt detsamma — eller också har hr lektorn sjelt råkat ut för samma motsägelse, han tillvitar mig. Han säger nemligen: Men ordning och skick maste i hvarje skola fullständigt upprätthållas, Alltså skulle, enligt hr lektorns sätt att resounera, ordning och skick i hvarje skola fullständigt upprät:hållas, Väl, om så vore; men detta är på långt när ej händelsen. Nästa forebråelse för motsägelse lyder salunda: På ena stället tramhålles, att monitörsystemet maste beröfva läraren hvarje väsendtligt inflytande på undervisningen, så att barnens själsodling och kunskaper blifva till mycket ringa del hans; men längre fram tår dock den utmärkte lärarens nit och skicklighe uppbära hela tförtjensten derat, att vexelundervisnings-skolan i arbetshuset kan mata sig med våra öiriga skolor. Ätven här citerar hr lektorn falskt. Mina ord voro: -och läraren måste a sin sida erfara obehag vid tanken derpa, att barnens själsodlivg och kunskaper äro till så ringa del hans verk. Icke heller bar jag sagt, att harvarande vexelundervisnings-skola kan mäta sig, utan att den i många håuseenden kan mäta sig med våra ofriga skolor-. Men äfven om citaterna voro riktiga, behvtver dock ej någon motsägelse ligga i de uttryck, som hr lektorn ställt emot hvarandra. Vidare säger hr lektorn: På ena stället gäller det torunnade tilltallet att befalla som ett nyttigt medel att lära sig lyda, kort efteråt stämplas det som farligt, emedan det så lätt alstrar öfvermod. Äsven här pådiktar hr lektorn mig satser, hvilka jag ej haft. Mina ord voro: Docendo discimus är eu ordspråk, hvars sanning t. o. m. den lardaste tåu erfara, och liksom mangen lärt sig lyda genom att besalla, så kan ofta ett håglost och okynnigt barn bli en bra lärjunge, derigenom att det sjeltt iår vara lärare. Här har jag Ju endast sagt, att ett haglöst och okynnigt barn kan bli en bra lärjunge, derigenom att det tär befalla, och detta just at det skäl jag anfört, nemligen att det mången gäng kan vara at stor nytta att få tjenstgora som monitor. Men att låta hvilket barn som helst bli monitör, således att använda monitorsvasendet utan urskihning och varsamhet, medför de påpekade vadorna. I sammanhang härmed säger hr lektorn: på ena stället synes förordadt att till monitorer taga håglösa och okynniga barn etc. — Detia har jag aldrig förordat. Af dylik beskaffenhet är hr lektorus artikel hela vägen igenom, och jag anser det ej löna mödan att upptaga till vederläggning mer än de 2:ne första spalterna af densamma, enär ändock hvar och en torde vara öfvertygad, att allt det öfriga ej atviker från dessa uti skrifsätt och syfte. Hela förfaringssättet går derpå ut, att nedsätta mig genom anförande af uttryck och meningar, ryckta ur deras sammanhang, och genom begagnande at talska citater. Ja, dessa äro stundom till den grad oriktiga, att man endast med besvär kan utleta på hvad de syfta, t. ex. töljande: Mouitörernas mellankomst — fortfar hr M. — upphärver det moraliska bandet mellan lärare och barnen; den förre har föga hugnad af barnens kunskaper, och de senare känna sig ej stå i någon tacksamhetsskuld till läraren för hvad de veta. — Med detta citat har hr lektorn återgifvit följande ord af mig: ÅI stället tör undervisare blir läraren endast uppsyningsman och kommer derigenom till barnen i ett förhållande, som har mera likhet med arbetsfogdens till daglönaren, än fadrens eller modrens till deras barn. Barnen känna sig ej stå i någon tacksamhetsskuld till läraren för hvad de veta, och läraren måste å sin sida känna obehag vid tanken derpå, aw barnens själsodling och kunskaper äro till så ringa del hans verk. Härvid invänder sannolikt hr lektorn, att han citerat efter andemeningen. Men dervid frågas: Med hvad rätt har han då användt citationstecken? Och för öfrigt borde det väl anses som den billigaste fordran af humanitet och rättskänsla, att iakttaga noggranhet i citater, när det mindre är fråga om att bekämpa olika åsigter än att söka att visa, det en motstånuare, såsom hr lektorn sjelf yttrat, ,råkat ha sina tankar i nattmössan och ej vetat hvad han velat. Hr lektorn har äfven sökt uppdaga begångna oriktigheter i språket. Dessa s. k. språkfel äro likväl ej af värre beskaffenhet, än att samma och dylika återfinnas hos nästan hvarje författare, äfven hos hr lektorn sjeli, och detta ej uti ett obetydligt protokollsyttrande utan i arbeten, hvilka göra anspråk på att kallas lärda. Utan att förneka dessas möjliga varde, kan jag dock försäkra, att uti desamma finnes mer än ett stycke, som skulle gifva anledning till sammanställningar och utläggningar, som blefve för forf. allt annat än smickrande, om jag dervid ville förfara på samma sätt som hr lektorn förfarit mot mig. Jag vill likväl ej söka min ära uti ett dylikt värf, men skall dock, om så göres behof, bevisa hvad jag säger, och beder herr lektorn emellertid uppslå sid. 102 och 103 af ,Ny kritisk bearbetning af Livins och Horatii oder etc. Au revoir! H FT mr so AA