Dover: SV. — Laber kultje. — Dimmig. Nagot litet Christologi, hemtadt ur skriftens rena källa.) Till Red. af Göteborgs-Posten. Ser till att eder icke nägon bortröfvar med Philosofia och fåfäng: bedrägeri efter menniskors stadgar, och efter verldens stadgar, och icke efter Christum, ty i honom bor all gudomens fullhet lekamliga. Col. 2: 8. 9. Skriftens tal om vår Herre Jesus Christus är icke blott ett tal om hvad han gjort för oss, utan aven om hvem han var, då ban gjorde detta. Det säger att han var både menniska och Gud. Att han var det törra behötva vi icke nu framhålla, hutvudsukligen derfore, att den gamle ormen, stingaren 1 bälen, icke i vår tid brukar doketismens gadd, utan eu annan, nemligen arianismens, den värste han har. Det må derfore denna gåugen blow gälla talet om vår Herre Jesus Curistus som, ehuru kommen alt laderna, är Gud otver allt, lofvad evinnerliga Rom. 9. 5. ba han vandrade på jorden, var det, för den tjenareskepelses skull, med hvilken ban omkladt Sig, svårt att iatta att han var som Gud. Derat kom aut han blott liksom i törbigående antydde sin Gudom, och hvarken for sina lärjungar, eller tor judarne talade derom så tydligen, som han etter den heliga andas utgjutande gjorde genom Apostlarne, Han lät det blitva dervid: I kunnen det icke nu bära; men när sanningens Ande kommer, han skall leda eder i all sanning och prisa mig d. å. forklara, och göra för eder tydligt hvem jag ar Joh. 16. 12. Han sökte icke sin ära Joh. 8: 50. d. ä. han sokte icke göra sig sjelt stor, utan lemnade detta åt Fadren, som honom sändt hade Jon. 7: 18. Detta oaktadt bekände han straxt vid början ut sitt laroembete hvem han var, då han neml. under samtalet med Nicodemus flera gånger kallade sig Guds sun. Joh. 3. Då Petrus svarade på haus tråga till larJungarna, hvem sägen J mig vara: Du ast Christus 1etvande Guds son, så torklarade ban icke svaret origtigt, utan fastmera prisade det säsom en följd at den himmelske Fadreus uppenbarelse, och derjemte torsakrade det innehålla grunden för hvilken han skulle bygga sin torsamling så fast, att icke helvetets portar (hvartill vi räkna det stolta fornustet, och den sjeltsvåldiga Philosophien) skulle vara henne öfvermägtige. Nar öfverstepresten besvor honom säga om hau var Guds son, svarade han: Jag är densamme, Math. 26: 63, 64, och dervid blef nan, sastän han visste att han, tor denna bekännelsens skull, skulle blitva dömd till doden. Marci 14: 61, 62. Hans fader gat houom dock det vittnesbördet at himmelen att han var hans käre son, i hvilken han hade ett godt behag. Math. 3: 17. 17: 5. — Ar nu vår herre Jesus Christus Guds son, den ende, den enfödde, den käre, med hvilka tillägg han skiljes från menniskor, som äfven kallas Guds söner, så är han ock sannfärdigt Gud, hvilket åfven oemotsägligen kan slutas af de Gudomliga egenskaper, som ullaggus honom, då han t. ex. heter den förste och den siste; äfvensom af skapelsens och uppenållelsens verk som uttryckligen tillegnas honom. Joh. 1: 3. Ebr. 1: 8. Coll. 1: 17. När han säger vill sina lärjungar: Fudren är större än jag, Joh. 14: 28, så måste man icke förgäta, att han valar såsom menniska och medlar emellan Gud och menniskor; men derjemte icke förbise, att han på andra ställen, der han talar såsom Gud, yttrar: Den mig ser, han ser Fadern. Jag och Fadern ärom ett. Alt det Fadern hafver ar mitt; afvensom alle skola hedra sonen sa, som de hedra Fadern d. ä. på samma sätt och icke annorlunda. Detta senare yttrande vore omöjligt att förena med andra skrittens ord, i hvilka så hotande förbjudes att bevisa någon annan gudomlig ära, än den ende sanne Guden, om neml. vår Herre Jesus Curistus icke vore sann Gud. Dock, skriften säger ju ingenting tydligare än att han är det. Protetians ande talar om hans utgång såsom varande af begynnelsen och af evighet. Mich. 5: 1 kallar honom Gud, och evigheternas fader. Es. 43 säger om bans stol, att den varar ifrån evighet till evighet. Ebr. 1: 8, tröstar de trogne med att deras Gud skall komma och hjelpa dem. De som skull: vara bans vittnen, säga: Gud är uppenbar vorden i köttet, 1 Tim. 3: 16. Ordet var Gud och detsamma ordet var kött och bodde ibland oss, Joh. 1: 1, 14. Denne, (Jesus Christus) är sanner Gud och det eviga lifvet 1. Joh. 5: 2. Derföre kallade ock Thomas honom sin Herre och Gud, hvilken benämning härledde sig icke från törundran, utan från tron, enligt det vittnesbörd, som Frälsaren omedelbart efter denna bekännelse gaf honom: Efter du såg mig, Thoma, tror du, nemligen att jag är din Herre och Gud. Häraf följer med visshet, att den som förnekar Christi gudom gör sonen, som talar på jorden, Fadern som vittnar från himmelen, och den helige Ande, som betygar genom ordet, till ljugare, måste således vara en Gudsförsmädare och afgudadyrkare, och stå utom Christi församling, som är byggd på hans Gudoms hälleberg; ty endast den, som bekänner att Jesus är Guds son, i honom blifver Gud och han i Gud 1 Joh. 4: 15. Med detta sanna är äfven klart, att en sådan förnekare ingalunda bör tålas som församlingslärare eller ungdomslärare i Christi kyrka, utan fastmer, likmätigt borgerlig eller kyrklig lag, samt det rena Christliga sinnets dom, sättas ur stånd att, åtminstone ex officio, sprida sin stora villsarelse till själars andeliga och eviga förderf. Vi hoppas att Summus Episcopus förstår detta och gör detta.