som brist på förtroende. Ocb, mina berrar, tillade Ricasoli med en värma, som klart bevisade hans uppriktighet, det ötverensstämmer ej med min karakter att hålla mig qvar i en tvetydig ställning, sådan som denna!(Huset gaf vid dessa ord genom en storm al handklappningar sitt bifall till känna). Från detta ögonblick, fortfor baronen, insåg han det vara ministerens skyldighet att draga sig tillbaka. Förtroendevotumet af den 25 tebr., hvilket ej blott var om möjligt mera gynsamt än det föregående utan äfven rent af enstämmigt i sitt gillande af regeringen, var dock på samma gång ännu mera ihåligt och meningslost. Just detta votum hade ledt till det beslut, som nyligen af ministeren fattats. Denna ingaf sin asskedsansokan och önskade ifrigt att den skulle beviljas. Konungen begärde godhetsfullt att ministrarne skulle vänta på ett afgörande af parlamentet. Men parlamentariska vota hade ej heller törut på ett tydligt sätt definierat ministerons verkliga stallning, och en ny appell till parlamentet skulle lika litet nu ha förändrat forhållandena. Ministrarne voro derföre enträgna, konungen gjorde bruk af sitt prerogauv, — och han (Ricasoli) hade ingenting vidare att tillägga. Baron Ricasoli stod under detta tal i sin vanliga raka och stytva ställning, med svarta killingshandskar på händerna (han är alltid iklädd sådana.) Han beledsagade ej sitt tal med en enda ätbörd. Rösten var last, jomn och lugn. Hans magra, nästan köttlösa ansigte bar ett stolt och sjelffortröstande uttryck. Hufvudet var något bakärlutadt. Hans sätt var artigt och språket afmatt och varsamt, men man kände att hans ord inneburo en förebråelse mot hela parlamentet och isynnerhet mot den fordna majoriteten, hvars latteinniga och opålitliga upptörande, hvars handlingar, stridande mot dess ord, lågo på botten af all den obeslutsamhet och svaghet för hvilken Ricasolis styrelse blifvit klandrad. Han skonade ingen, han visade tydligt (hvad som ätven var en sanning) att alla närvarande utom han sjelf vore aw klandra. Och likväl blef detta förebrående tal, detta stränga men välfortjenta klander, blott sällan afbrutet medan det framställdes, och eftersoljder vid sitt slut af en bisallsstorm som man e kan erinra sig att ens Cavours mest snillrika tal framkallat. En ohejdbar känsla af varm och äkta sympati, ett verkligt utbrott af syd ländsk entusiasm bjöd den sig tillbakadragan de statsmannen farväl. Sessmonen atbröts Hundradetals personer trängdes kring der etränge censorn, för att iå trycka hans hand och det var omöjligt att återställa tillräcklig lugn för att fortsätta sessionen. Etter någri få ord af Ratazzi, uttryckande hans beundra: för Ricasolis ädla karakter, atlägsnade si deputeradekammarens ledamöter. W—LA ISRAEL