Musik. En tonskald, hvars sånger lefva i hela tyska folkete mun måste först dö, på det att menniskorna må komma att erinra sig, det dessa sånger ej uppstått af sig sjelfva, utan att den aflidne kapellmästaren vid FriedrichWilhelmstädter-teatern i Berlin just var den samme Lortzing, som frambragt dem. Först när man följer mannen med det berömda namnet och den undangömda personligheten till grafven, erfar verlden, att han ej lemnar ofter sig i arf åt sin familj mer än blott och bart — detta namn, och först den dag då konstnärerna i liktåget efter kistan bära den lagerkrans af silfver som fordom skänkts åt Lortzing, för att sänka den gröna krans som nutiden (plötsligt uppväckt vid underrättelsen om hans frånfälle) skyndar att lägga på hans sista hydda, med honom sjelf ned i grafven, först denna samma dag faller den tanken teaterdirektionen in, att det just var denne Lortzing, hvars skapelser under åratal så ofta bi