Du har en lärd Akademi, Men saknar dock ett vittert gille, Som kunde just ett utskott bli Af idel män med smak och snille. De skulle, store Kejsare! Helt visst din höga själ förnöja, Vårt språk en ädel stadga ge Och hela landets lyftning höja. Rätt bra! det vete Vi förut, Genmälte Kejsaren med ifver, Och kan du föra saken ut. Du Przses i Collegiet blifver. Gå nu din väg; hos Oss igen Om trenne dar du dig inställer Med hela Akademien, Och minns, att det ditt hufvud gäller! Så sagdt; Ministern ilar bort; På gator och på torg i staden Han lyckes samla inom kort Af snillen hela långa raden. På dag, som Kejsaren befallt, Var han med Akademien färdig, Och samlingen befanns i allt Hans Majestät och riket värdig. Och . . . åttio blef deras tal; Nog rundligt torde mången tycka, Men Kejsaren var liberal, Så snart detågällde rikets lycka. Nu började en tid så skön För den Japanska vitterheten, Hvart snillefoster fick rin lön, Trots afunden och bitterheten. Ty vid hvar välbeställd harang, Som hölls att Majestätet prisa, Behagade Fu-tschi-Li-kang Nytt prof af gunst och ynnest visa. Och sjelf i egen hög person Han gjorda Akademin den nåden Att från sin kejserliga thron Med tåligt sinne höra på den. Dock Vallting är förgangligt här, Och Kejsaren, såväl som slafven, Hur stor och mäktig än han är, Skall en gång bäddas ned i grafven. En dag Fu-tschi-Li-kang i ro Gick hän till sina höga fäder, Fick ärestoder, legio, I alla kejsarrikets städer. Och eckler skridit längesen Förbi den grift, som honom gömmer, Men aldrig Akademien Sin höge Stiftare förglömmer. Ännu i all sin torftighet Hon kämpar många bittra strider Med vedermöda och förtret Och drömmer om de flydda tider; Då finner hon en ljuflig tröst För sitt så djupt betryckta sinne, Hvar gång hon höja får sin röst Till ära för den Stores minne. Dock stundom äfven åt de Små Hon nådigt äreminnen skänker, Hvars halt man nog kan lätt förstå, Om deras ursprung man betänker, Hvad landet nu i öfrigt har På vittra Akademien vunnit, Är ej bekant; ty intet svar Har på den frågan än man funnit. Men språket, — hur hon riktat det! Ty kommer det blott an på orden, Är Japans språk, som hvar man vet Ett bland de rikaste på jorden. Ja nog förtjente hon ett pris, Och säkert blir det henne gifvet Till lön en gång i Paradis; Men aldrig här i detta lifvet. ÅA. (U. P.) ——7k ——— Fodd.