Sedan min unge reskamrat och jag hvilat ut efter vår snabba färd, beslöto vi att fara öfver till ön Pianosa, för att jaga. Vi länade en hund af en gammal gubbe, hvars bekantskap vi gjort vid stranden, och som ben ej ville skiljas från det trogna djuret, följde äfven han med. Vår jagt var förträfflig. Den främmande gubben måste dock ha funnit motsatsen, ty han inföll: — Här på ön finns ingenting, men ser ni, mina herrar, der borta skulle vi kunna göra förträffliga affärer. . Hela ön hvimlar af vildt. — Hvad heter den der makalösa ön? — Monte-Cristo! Det var första gången, som detta namn genljöd för mina öron. — Lätom oss i morgon fara öfver till MonteCristo — utropade prinsen! Den följande dagen voro vi på väg dit och ju närmare vi kommo den lilla ön, ju mera öfverraskades vi af dess beundransvärda skönhet. Men i samma ögonblick, som vi skulle stiga i land på densamma, frågade en af våra roddare: — Vet herrarne att ön är förklarad smittad af en farlig febersjukdom, så att hvar och en båt som kommer derifrån sedan måste undergå sex dagars karantän? Denna underråttelse ver en nyhet för oss, och som hvarken prinsen eller jag hade någon lust att ligga i karantän, kommo vi öfverens om att åteevända till Pianosa. — Först måste vi dock ro rundt omkring ön — inföll jag — ty jag vill gerna komma underfund med dess geografiska läge. — Hur så? — Jo, jag vill till minne af hela denna reså skrifva em roman, hvilken jag har lust att kalla Monte-Cristo, det är ett så vackert namn. — Må ske då, och skicka mig sedan första exemplaret af er roman. Följande dagen voro vi åter i Pianosa och åtta dagar senare i Florens. När jag kom tillbaka till Paris anhöllo de bägge förläggarne Bethune och Plon att jag skulle skrifva en roman i åtta delar år dem, kallad Impressions de voyage dans Paris. Jag gick in härpå, och som jag långt förut fåst mig vid en liten novell, kallad ÅLe diamant et la vengeance, beslöt jag att utarbeta den till den begärda romanen. Hjelten i boken skulle kalla sig grefve af Monte-Cristo och vistats i Paris, för att upptäcka och slutligen hämnas på sina fiender. Jag började arbetet efter denna plan och ekref ungefär två delar, Då jag hunit så långt, träffade jag en dag Maquet. Jag berättade honom hvad jag skrifvit och hvad som ännu återstod. Maquet tyckte om min ide, men klandrade anläggningen och tillsammans med honom förändrade jag nu remanen Grefven af Monte-Gristo tills den blef sådan, som den kommit ut. Se der i korthet huru denna roman uppstått. (Affiscken). RR