eknlle vidga utrymmet, och bereda ett större fält för förmågor att gagnande verka till sitt eget lands ära och det allmännas båtnad. De band som fästa oss vid fosterjorden förslappas ej derigenom. Men den vidgade synkretsen, de något större frågorna skulle förädlande inverka på dessa nationella sträfvanden, och motverka nu, ofta nog, synliga bemödanden att höja sig sjelf endast genom nedsättande af andra. Hvem har icke någon gång med en viss leda sett dessa oändligt små frågor, som afhandlas med en dödande omständlighet, just dersöre att de ej något skjutas i bakgrunden af vigtigare, och hvem har icke dervid erfarit den känsla, att stngan är för trång? Känslan af att tillhöra ett stort, ett mäktigt folk föder den slags nationalstolthet som känner, icke endast anspråk, men åfven förbindelser emot samhället, emot menskligheten, och nedtystar deremot den som endast framhåller de förra med förnekande af de sednare. Det förra slaget af national-medvetande verkar upplyftande, förädlande; det sednare är blott och bart ett uttryck af egoism, som derjemte verkar förnedrande, då hos oss, en liten nation, behofvet nödgar till förlitande på andra, Undersöka vi narmare beskaffenheten af den nationalkänsla, som i ett närmare anslutande mellan de skandinaviska folken endast ser vådor för nationaliteterna, så torde den befinnas nog mycket närma sig den känsla, som af en utmärkt författare blifvit räknad till menniskans eju hufvudsynder — afund. Man missunnar grannen de företräden han eger, och befarar, om man också sjelf kunde något vinna på föreningen, att han möjligen kunde vinna ännu mer, Äfunden har i politiken, likasom i det enskilda lifvet, gjort nog mycket ondt. Under århundraden har den i hela verlden dikterat lagar, motverkande handeln och näringarne, under det den sökte befordra dem. Vår tid blef det gifvet att bryta dess välde på detta område, genom besegrande af den gamla fördomen att man sgjelft förlorar hvad en annan vinner på ett utbyte, som kan bereda ömsesidiga fördelar. Må en allmännare spridd upplysning, afundens enda och rätta besegrare, qväfva dess inflytande jemväl på politikens öfriga gebit. Slutligen böra vi ej lemna obemärkta dels de motståndare, som i en förvärfvad eller förväntad samhällsställning, eller andra enskilda motiver, se ett hinder i föreningen, dels dem, som, under hettan af striden emot ett förmenadt sträfvande efter supremati, gått längre än de, med kallt blod, måhända gjort; eller till och med kommit på en helt annan väg än den dit deras naturliga böjelser ledt dem. För de förra vore hvarje framläggande af skäl, utan ändamål. Till de senare vilja vi blott hemställa: hvad som menas med denna befarade aupremati. År icke redan hos hvar och en af de skandinaviska folken nationalkänslan nog starkt utpräglad för att undanrödja hvarje fruktan for dess utplånande? Och hos hvilket af de trenne folken finnes en så öfvervägande styrka, att den emot de två öfriga förenade låter befara ett öfverväldigande; detta under förutsättning af det vansinne, att man, omgifven at yttro faror, skulle vilja spilla sina krafter på inbördes strider, hvilka vi just anse genom ett inbördes meddelande skulle atböjas. Derigonom skulle snart visa sig, att dessa farhågor hafva sin grund i fördomar, missförstånd och misstankar, som endast genom ett ömsesidigt utbyte af tankar kunna häfvas, men, på det sätt striden nu föres, ständigt underhållas. Det är endast ur prötningens skärseld ideen, likt malmen från våra berg, framgår renad från småsinnets vidhängande slagg. Undvikes denna pröfning, skall iden aldrig uppgå i det ljus, der den fattas af folken. Af hvad vi nu anfört angående de serskilda slag af motståndare som uppträda mot skandinavismen, inses emellertid, att den har väldiga hinder att bekämpa. Skall det lyckas att öfvervinna dem? eller skola okunnigheten, småsinnet och hatet i föreniug med en till skuggrädsla gränsande försigtighet, äfven nu lyckas qväfva en tanke, som är sann, som ar verkligt fosterländsk? Skola vi låta det tillsälle förbigå som sammanträffande omständigheter beredt, och ett stormar bebådande lugn i Europa erbjuder, att i fred och ro bringa denna tanke till verkställighet, eller skola vi ännn en gång låta den för sekler nedmyllas? skola sympatierna derför med konstlade medel tillbakahållas, till dess fosterlandsvännen