na: kan man ej säga nägot godt derom så tiger man! — Det säga de oförlofvade, emedan de vilja förlofva sig, det säga de förlofvade, emedan de äro förlofvade, det säga de gifta, emedan de varit det, och det säga gamla mamseller och ungkarlar, emedan de ej blifvit det. Ungdomen tror på allt hvarpå den hoppas, och den hoppas ju allt af en förlofning ; de förlofvade måste för sin egen skuld hålla på förlofningens värdighet. De gifta betrakta förlofningen som första steget till deras nuvarande lycka och taga sig af detta skäl väl tillvara att säga något ofördelaktigt derom, och de stackare, som ensamma måste vandra utför lifvets backe — ja, de se i förlofningens lyck-4 salighet ett arf hvarpå de ettdera blifvit bedragna eller ock frivilligt afsagt sig, och en dylik arfvedel värderar man alltid så högt som möjligt. Då jag sålunda kan förutse att pluraliteten af mina ärade åhörare på förhand måste vara stämda till förmån för förlofningarne, och som jag är mycket angelägen om att de redan från början ej skola vara stämda mot min föreläsning, så skyndar jag att försäkra, det äfven jag är lifvad för förlofningen. Jag betraktar den endast såsom ett upphöjdt mysterium som ej bör profaneras genom att yppas för hvem som helst, utan hvaruti endast de utvalda böra invigas, hvilka följt Baggesens råd i Ja och Nej Men det er altid dog et vigtig Spring. Man gjorde derfor uden Tvivl ej ilde, Om man sin Livstid derpå tenke vilde — Betenksamhed er en velsignet Ting! och besinnat sig länge nog på äktenskapet — såvida derefter ännu bliver tid nog öfrig för dem att förlofva sig. Den första punkt om hvilken vi måste sökal blifva eniga är utgångspunkten — definitionen — Frågan: Hvad är en förlofning? Svaret ligger redan i ordets etymologi. Vi känna alla betydelsen af ordet lofva och af den lilla stafvelsen för. Enligt det vanliga åskådningssättet betraktas sistnämnda biord som en tidsbestämmelse till löftet eller bortlofningen och sålunda anses ,förlofvad vara liktydigt med förut lofvad; men som redan i sjelfva ordet ,lofva ligger att det är något förutgående, eftersom man ej kan lofva något efteråt, sål förutsätter denna förklaring ju ett meningslöst återupprepande, och bör sålunda förkastas. En annan betydelse har ordet ,för i fråga om det hopplösa, det öfvergifna eller objelpliga. Orden förderfvadt, förpassadt, förhexadt, förloradt o. s. v., tjena såsom exempel härpå. äfven den forklaring af ordet ,förlovad som tillhör denna betydelse nödgas vi förkasta, oaktadt man påstår, att det är vänner och väninnor af de förlofvade, som ha tillfogat detta ,för i akt och mening att dermed beteckna de förlofvade såsom förlorade för vänskapen, ja tillochmed för hela samhället, tillfölje af det afgifna löftet. Vi vilja dock söredraga en mindre sträng förklaring. Stafvelsen ,för satt i förbindelse med hvilken egenskap eller handling som helst, betecknar som kändt är äfven en öfverdrift. Det som är för stort eller för litet, är större eller mindre än det borde vara, och den som har förätit, försofvit, törlyft eller försvurit sig, har ätit, sofvit, lyftat eller svurit mera ån han borde. Fasthälla vi vid denna betydelse, är en förlofvad detsamma som en person, hvilken lofvat mera än ban billigtvis kan hälla, och denna förklaring tyckes odisputabelt ligga närmast. För att emellertid icke fördjupa oss i språkstudier, hvilka mycket lätt kunna utdragas i oändlighet, vilja vi taga begreppet alldeles formelt och nöja oss med definitionen: Förlofningen är det förhållande, hvaruti tvenne älskande stå till hvarandra från den tid de besluta att en gång ingå äktenskap, och tills de en gång sätta detta beslut i verkställighet. På samma gång jag uttalat denna förklaring bar jag äfven erkänt vigten, ja omöjligheten af att undvara förlosningar, ty mellan beslut och handling bör ju alltid ligga en tid, om än aldrig så kort. Förlofningen är således det mellantillständ som åtskiljer ungkarlslifvet från äktenskapet, liksom skärselden åtskiljer jordlitvet från himmelriket och som slyngelåren skiljer barndomstiden från ungdomen, den är så att säga de älskandes skärseld och kärlekens slyngelår. Skulle någon finna sig stött för hufvudet af detta sista uttryck, vill jag blott bedja honom eller henne jemföra ett par representanter för dessa två ösvergångsperioder. — Helt visst skall han då finna samma generade hållning, samma öfverdrifter, samma oroliga längtan efter framtiden och dess herrligheter, samma sentimentala missnöje med det närvarande, samma sträfvande efter att göra sig gällande och misstrogna böjelse att tro sig förbisedd, samma konstlade. mognad och samma illa dolda barnslighet. Det är otroligt huru mycket en förlofvad har gemensamt med en nykonfirmerad. (Forts.)