hade man anbringat en estrad, på hvilken kejsarens tron stod. På ömse sidor om denna voro statstolar för prinsarne af den kejserliga familjen placerade och bakom dem stodo andra stolar för de högsta embetsmännen. Utefter hela den långa salens båda sidor stodo bänkar, med en bred gång emellan för den kejserliga cortegen. Deltagarne i högtidligheten började ankomma litet före kl. 11 och från denna timma till en qvart på ett strömmade den lefvande floden af rikt klädda personer oupphörligt in i salen. Några minuter före kl. ett anmälde ceremonimästaren Kejsarinnan, och hela församlingen reste sig upp. Hennes majestät inträdde jemte den kejserliga prinsen ett ögonblick derefter, föregångna och efterföljda af hofdamer och hofmän. Då del gingo uppåt salen emottogos de med höga rop af Vive IImperatrice! och Vive le Prince Impårial! Hennes majestät och den kejserlige prinsen togo plats på en tribun till höger. Vid deras sida befunno sig prinsessorna Clothilda, Mathilde, Lucien Murat och Anna Murat. Kejsarinnan hade knappast tagit plats förrän ett kanonskott från invalidhotellet förkunnade kejsarens ankomst, och en kort stund derefter inträdde den kejserlige cortegen. Höga rop af Vive PEmpereur! hördes från alla sidor och fortforo tills kejsaren tagit plats på tronen. Bredvid honom voro prinsarne Louis Lucien Bonaparte, Lucien Murat och Joachim Murat. Prins Napoleon kunde ej närvara, emedan han ännu ej var fullt återställd efter en sjukdom. Storceremonimästaren uppmanade deretter alla att sätta sig, och nu reste sig Hans majestät samt höll med tydlig röst sitt tal. Höga bifallsrop ljudade vid talets slut och då dessa upphört tillkännagaf storceremonimästaren för grefve Walewski, efter att ha emottagit kejsarens befallning, att eden skulle förestatvas för de senatorer och deputerade hvilka blifvit utnämnda sedan förra sessionen. Sedan detta var gjordt, förklarade statsministern, att 1862 års session vore öppnad, och bad de båda kamrarne nästa dag samlas i sina sessionsrum för att börja göromålen. Deras majestäter återvände derefter i samma ordning som de kommit, i det en ny artillerisalut tillkännagaf att ceremonien var slutad. Två språkkarlar, som glömt sina modersmål. Reserären Palme, hvilken isynnerhet gjort sig bekant genom sin beskrilning af Kordofan och angränsande länder, vistades för någon tid scdan i Pressburg och gick der in på ett kate, hvarest en neger var uppassare. Af den svartes anletsdrag gissade Palme genast, att han måste härstamma från området Tafur, och tilltalade honom derför på detta språk. Negern blef icke ringa öfverraskad af att höra sitt modersmål och svarade gladt på tyska, att han rest hemifrån i sin barndom och derföre icke längre kunde uttrycka sig på sina landsmäns språk. För att visa att han icke saknade språkkunskaper, och för att vedergälla Palmes uppmärksamhet, tilltalade han derpå denne på ezechiska språket, emedan den resande under samtalets gång underrättat sin svarte vän om, att han var från Böhmen; men nu kom turen till Palme att blifva förlägen, då han till stor förlustelse för alla de närvarande förgäfves sökte svara på samma språk. Efter det samme man, som kunde flytande uttrycka sig på de flesta negerstammars dialekter, gjort det förödmjukande erkännandet, att äfven han torlorat färdigheten i att tala sitt modersmål, hvilket han dock fullkomligt förstod, fortsattes samtalet ännu en stund mellan båda på det sätt, att negern tala czechiska och Palme svarade honom på tafurspråket. Meteorologiska lakttagelser.