— På sin myrten hade hon icke haft tid att tänka. Den hade emellertid skrumpnat ihop, vissnat och gått ut. — Den vägen skola vi alla vandra! sade hon och såg i spegeln. Så blef myrten kastad ut på bakgården bland soporna. Der funno pojkarne den; de smorde fågellim på grenarne och fångade sparfvar med densamma. Det var de blommor, den myrten kom att bära. III. Den andra i ordningen af enkans döttrar var just icke vacker, men hon var likval en liten rätt behaglig flicka och hon var derjemte godmodig och vänlig och tog verlden sådan den var. Då modren dog, kom hon till hennes syster, som också var enka, och hennes myrten kom med dit. Mostern hade en son, som var hennes ögonsten, men det var också allt, hvad han var — han blef aldrig annat. Hos modren fick han mat och dryck, ljus och värme, ett litet trefligt rum, tolf långa pipor med tillhörande tobak och fickpenningar till, kort sagdt: han fick allt, hvad han ville ha —