franska med och en kammarjungfru, som klädde och friserade henne. Hennes myrten kom också till ära och glans. Den kom i guldkruka, visserligen icke af rent guld, men dock af förgyldt porslin. Den blef hvarje morgon vattnad af tjenarne med regnvatten, och hvarje afton med galanterier af de unga kavaljerer som umgingos i huset. De hade alla något vackert att säga om den. Och hvad hade de icke att säga om den unga flickan! Hon var så skön, att de ej kunde stå ut med att tänka på benne, och derföre tänkte de icke heller på henne, längre än de sågc henne. Men när de sågo henne suckade de; ju skörare hon blef, ju mera suckade de, och ju mera de suckade desto skönare sträfvade hon efter att blifva. Hennes hufvud var kransadt med de vackraste bruna lockar, men för att göra sig ännu vackrare, prydde hon det med den ena dyrbara kransen efter den andra. Först bar hon små förgåtmigej, sedan bläklint, rosenknoppar, provinsrosor, georginer, vallmo och så vinrankor med blad i alla höstens färger. Och medan den ena kransen måste lemna rum för den andra, gaf det ena året rum för det andra. Till slut prydde hon sig med en krans af endast guldblad — då fanns det redan silfverstrimmor i lockarne.