Göteborg d. 15 Januari 1862. Göteborgs Läkaresällskap firade i går e. m. sin årshögtid (den 4:de) genom i Sahlgrenska Sjukhusets sessionsrum hållna föredrag och middag på Börsen. Sekreteraren d:r G. Billqvist redogjorde för sällskapets verksamhet under det förflutna året, medelst utdrag ur den nu nyligen till utlandet utreste förre sekreteraren d:r N. M. Asplunds anteckningar. (Vi torde bli i tillfälle att i morgon kunna meddela redogörelsen i sin helhet.) Afgäende Ordföranden d:r C. W. Hultgren nedlade, enligt hafdvunnen vana, sin befattning för det tilländagångna året med en, såsom han sjelf kallade det, flyktig blick på den rationela medicinens nuvarande ståndpunkt. Talaren framhöll redan från början såsom ett hufvudmoment för den rationela läkarekonstens utöfvare att troget studera och vid sjukdomars behandling tillgodogöra naturens rika hjelpkällor och den lefvande organismens kraft att återkalla helsa och välbefinnande. Och denna tanke genomgick såsom en röd tråd hela det om djupa studier och klar uppfattning vittnande föredraget, af hvilket vi endast kunna meddela några korta och ofullständiga fragmenter. Under redogörelsen för de stora framsteg, som i nyare tider beredts för medicinen, genom lyckad användning af de fysikaliska vetenskaperna, i Sterhoskopet, Speculum, kemiska analyserna m. m., lades särskild vigt på den genom mikroskopet vidgade synkretsen vid de fysiologiska undorsökningarne. Af kemien vore mycket att lära; men man öfverskattade dess värde, om man tilltrodde sig att med de kemiska formlernas tillhjelp å priori beräkna sjukdomarnes väsende och medikamenternas kraft. Naturen visade sig ofta följa helt andra lagar; hvilket också icke vore att undra öfver, då de kemiska agenserna der de i retorten ligga skyddade mot alla störande inverkningar, måste förhålla sig helt annorlunda än i kroppens organer eller safter. Sjelfva den i begynnelsen så allmänt omfattade Liebigska klassifikationen af födoämnen, i qväfvehaltiga och icke-qväfvehaltiga, i sådana som befrämja kroppens näring och sådana som endast tjena till att genom respirationen underhålla kroppsvärmen, ahade icke bestätt profvet. I den praktiska medicinen vore man ännu icke alldeles fri från sordna tiders förbiseende af naturens egna hjelpkällor, med sitt öfverdrifna medikamentsbruk, der man, utan att ge akt på den lefvande organismena egen läkekraft, skref kurens lyckliga utgång på det sist använda medikamentets räkning. Det var också denna förvillelse man hade att tacka för allmänhetens blinda förtroende till hemliga universalmedel, sympatikurer m. m. Till slut framhölls den understödjande, rationelt expektativa methodens af