— De, som ingåfvo allmännheten tron på det öfvernaturliga och undransvärda, voro mycket starka menniskor, sade han, och det finnes alltid öfverlägsna talanger samt dumhufvuden. — Tillböra vi då det senare slaget? — Det tror jag icke, medborgare. — Men det är nu tvenne gånger, som denne man försvunnit, utan att vi kunna säga buru. Det finnes ingen dörr dold i väggen till trappan. — Vi ha kanske illa undersökt den. — Då måste vi göra det omigen. — Det skall bli gjort redan nu i natt. — Men hvem kan han vara? Jacquet ryckte på axlarne. — Vi skola nog få veta det till slut! mumlade han. Fouch slog vredgad knytnäfven i väggen. — Sådana menniskor löpa gonom gatorna, sade han, och organisera offentligt upploppet; Cordieu! skall då Konventets polis alltjemt fortfara att vara dum? — Hvad säger Tallien derom? frågade Jacquet. — Han föreslår mig, att organisera polisen. Jacquet såg forskande på Fouch. — Tag emot anbudet, medborgare, sade han. Om du organiserar polisen, går jag ge