med ungrarne genom de 180,000 man trup: per, som stå i Ungern. Furst, erkebiskopen af Ungern, som tillika är obergespan för komitatet Gran, har gjort stort uppseende i Österrike med ett cirkulär, som han tillsändt alla sina underlydande, hvari han, efter upprepade försäkringar om sin obrottsliga trohet och tillgifvenhet för H. M:t, förklarar det vara hans pligt mot konung och fosterland att under de nuvarande omständigheterna uttala sig öppet och oförbehållsamt. Enligt hans otvertygelse skola komitatsmyndigheterna, långtifrån att ålägga komitatsembetsmännen verkställandet af de i hofkansliets cirkulär ombandlade angelägenheter, tvärtom förbjuda dem att åtaga -sig dessa. Derpå angifvas orsakerna, hvarföre en sådan fordran som den här omnämnda ej lagenligt kan göras hos komitatsembetsmännen, samt framhälles, att en sådan rekrytutskrifning som den åsyftade ingalunda skall motsvara atgiften dermed. Erkebiskopen slutar med att råda H. M:t tillbakavisa hvarje antinationalt och mot landets lagar stridande inflytande sami sjelt komma till Ungern, för att träda i omedelbar beröring med nationen och genom ett uppriktigt uttalande till densamma och isynnerhet genom landtdagens sammankallande håtfva de bekymmer, folket hyser för de faror, som hota författningen. Det olyckliga tillstånd, heter det vidare, som framkallats genom komitaternas upplösning, bör häfvas, om icke för annat, åtminstone för att de lagliga valen till den så mycket önskade landtdagen må kunna ega rum, Skatteoch rekrytutskrifnings frågorna böra derföre uppskjutas, tills bemälte landtdag med snaraste blifvit sammankallad, och man måste till sist göra ett slut på skatternas indrifvande med vapenmakt. Sker det, vågar jag gå i god för, att landet, då det får se sina rättigheter erkända, skall vara beredt till att, nu som alltid, i trofast tillgifvenhet mot konungen och med hänsyn till statens upprätthållande, bevilja allt, hvad H. M:t lagligem kan begära af detsamma. — Detta svar af den högt ställde embetsmannen och andlige har väckt stort uppseende i Wien och säges hafva gjort regeringskretsarne riktigt bestörta. Detta öppna uttalande betraktas emellertid af regeringen som ett upproriskt tal, alldenstund det motträder det senaste kejserliga reskriptet. Furst-primas har derföre blifvit pr telegraf inkallad till Wien, för att stånda till ansvar för nämnda skrifvelse. Huruvida erkebiskopen skall utan användt våld ställa sig denna kallelse till efterrättelse, är ännu ej säkert. Alla offentliga församlingar i Ungern hafva blifvit tillsvidare förbjudna. Svar hafva ingått från de flesta Obergespanerna, hvilka i likhet med erkebiskopen alla afstyrka rekrytutskrifningen. Belägringstillståndet i Polen bandhafves nu med yttersta stränghet: hvarje dag företagas nya arresteringar och angifvaresystemet florerar. Kyrkorna äro med undantag af den evangeliska fortfarande stängda. En mängd handelsbodar äro stängda samt privilegier och borgarebref indragna. General Lambert har, efter hvad som är bekant, redan lemnat Warschau och general Abramowich har derjemte öfvertagit befälet öfver den militära makten. General Abramowich är lika mycket fruktad som hatad i Warschau. Han räknas till dem, som endast känna ett medel, hvarmed de kunna regera, sabeln, och han passar derfore bättre för den nuvarande guvernören. Denne senares utnämning förklarar äfven undervisningsministern Wielopolskis icke villfarna bet gäran om afsked, emedan han förut ådagalagt sin oenighet med Sukhozanet. — En betecknande anekeot berättas från Warschau: innan grefve Lambert ännu rest, kom Wielopolski till honom och mottogs med frågan: Hvad nytt? — Hos mig är allt lugnt! svarade Wie!opolski. — Jag är vicepresident för statsrådet — och sessionerna äro suspenderade. Jag är justitieminister — och domstolarna hafva vakanser. Jag är kultusminister — och kyrkorna äro stängda. Jag är minister för den allmänna undervisningen — och skolorna hafva blifvit kaserner. Kortligen, jag har det fullkomligt lugnt. I England har en berömd parlamentsledamot och f. d. minister, sir James Graham aflidit, 69 år gammal. Från november 1830 till juli 1834 var han förste amiralitetslord, från sept. 1841 till juli 1846 inrikes statssekreterare och från dec. 1852 till febr. 1855 åter förste amiralitetslord. I 30 år var han den man, som ingen ministår kunde vara