dem, som voro närvarande, ty ingen hade ännu hunnit glömma att, utom dessa båda män och den unga flickan, alla skulle i denna stund vara engelsmännens fångar! -Ditt namn, medborgare? sade Victor Hugues och gick fram till Charles samt räckte bonom sina händer. Ditt namn? jag vill låta inskrifva det jemte dina kamraters med guldbokstäfver i koloniernas historicböcker. Efter denna så enkla fråga, hvilken Charles dock med skäl kunnat vänta sig, blef han dödsblek i ansigtet och började häftigt darra. Skulle han väl våga inför Frankrikes tappra och redliga barn uttala detta af en fransk domstol skamligt fördömda namn ? Under den sekund, som följde på Victor Hugues fråga, led Charles inom sig alla de qval, som en hederlig man kan utstå, då han vet sig böjd under tyngden af en skändlighet, till hvilken han är oskyldig, men i hvilken hela verlden anser honom brottslig. — Ditt namn! upprepade Victor Hugues förvånad öfver den unge mannens tystnad. — Charles! svarade slutligen kaptenen, sedan han väl hunnit åter hemta sig. — Charles . . . hvad ? — Charles . . . blott! — Nå! utropade prokonsuln, om du saknar