Rättegångsoch Polissaker. Poliskammaren. En ung karl vid namn Gustat Svensson hade till poliskammaren instämt en annan vid namn Sven Gunnarsson derföre att denne med stark fart kastat en sten mot hans ansigte. Detta bar, då mälet företogs, verkligen syn för sägen, ithy att Gustaf Svensson hade en stor plåsterlapp på ötverläppen, hvilken tycktes blifvit ytterligt illa medfaren. Säåsom han sjelf uppgaf hade vid tillfället en tand blitvit alldeles utslagen och tre andra lysslagna. Oaktadt denna ingalunda milda medfart tycktes likväl Gustaf Svensson försonat sig med sin vederdeloman, ty han förklarade sig vilja nedlägga målet, emedan den kastade stenen ej varit ämnad åt honom. — Gunnarsson ville dock ej medgitva att han kastat stenen alls, hvarfore målet för vittnens hörande uppsköts till d. 4 november. — Ett apnat mål påropades nu, och sel! i detta stod Gunnarsson, nyss anklagad och svarande part, såsom kärande. Han hade till poliskammaren instämt sägaren Carl Svensson, dertföre att denne, vid samma tilltälle som då Gustaf Svensson fick sitt märke, skulle ha slagit honom. Men äfven denne kärande ville nu ha sitt mäl nedlagt, under förklarivg att allt blott varit på lek. Carl Svensson sade att de tagit kragtag men under denna kroppsöfning hade det dock gått så pass allvarsamt wil, att Carl Svensson funnit sig töranlåten fråga om det vore på godo eller ondo. Tillfrågad, om det var åt honom den vid tillfället på Gustat Svensson kastade stenen varit ämnad, svarade han att det hade han icke sett, emedan han va rit tvungen springa. Sven Gunnarsson måtte således ha visat sig temligen ovarsam och bärdhändt i den glada leken. — Som emellertid ingen af parterna ville sjunga ut och berätta verkliga förloppet, uppsköts mälet på åtta dagar, då vittnen. skulle tilkallas. — En torpare Anders Erikson från Carlhed blet för omensklig bebandling afett honom tillbörigt stokreatur i måndags dömd att plikta 5 rdr och dessutom ersätta den djurläkare, som besigtigat stoet, med 3 rdr rot. — Carl Johan Lindberg från Björlanda, som nyligen biträdt åkaren Olof Eriksson vid en företagen flyttning, bade sedermera iafunnit sig der denne bodde och obemärkt ur ett öppet ståenue stall tillgripit en säck med något inneliggande kläder, alltsammans värderadt till 7 rdr rme. En hos Eriksson tjenande liten flicka h.de mött Lindberg såväl på vågen till som fråu Erikssons bostad: senare gången bar han, såsom hon för Eriksson genast berattade, en stor säck på ryggen. Da Eriksson sakuade säcken, låg det naturligtvis närmast ull hands att misstänka Lindberg för ullgreppet, emedan han just blitvit sedd bärande på en sådan börda som det tillgripna, men sow Eriksson ansåg sig ha gjort blott ringa förlust, brydde han sig ej om att anmäla saken. Emellertid hade en annan arbetskarl för en poliskonstapel utpekat Lindberg såsom den der stulit en säck, hvarföre han i alla fall kom att sitta emellan for sitt tillgrepp. — Vid ransakningen intor poliskammaren erkände Lindberg tillgreppet och berättade att han sedermera för 1 rdr rmt sålt säcken med dess innebåll hos en lumphandlare vid Breda vägen. — Mälet remitterades till Säfvedahls häradsrätt och Lindberg insattes i cellfängelset. — En ung flicka från Bohus län, som bitkommit för att söka sig tjenst, hade i Söndags varit på ett dansnöje i det s. k. Paradiset. Hon hade derunder tillgripet en sjal och en sjalett som lågo på en bänk. Då hon sedermera dagen derpå gick ut, tog hon sjalen på sig, men ägarinuan öfverraskade henna och återfick densamma, äfvensom sjaletten, hvilken hon hade i en ficka. Saken blef anmäld, och flickan stod i går inför polisens dombord. Gråtande erkände hon sin förbrytelse. Med afseende på sin ungdom fick hon vistas på fri fot; målet hänvistes till Säfvedahls häradsrätt. ——————— . —— K— oo.