domens dyrbara urkund på ett sätt, hvarigenom den råkar i oförsonlig motsägelse ej mindre ewmot sig sjelf än emot förnuftet. Men sådant må vara huru sorgligt som helst, så är dock klart, att konsistorium i Strengnäs, när det företog sig att för sin del prötva och bedöma skriftenligheten (renlärigheten) eller skriftvidrigheten (irrlärigbeten) af hr H:s Christologi, hvarken kunde eller borde lägga någon aunan bibeltolkning till grund, än den, som konsistorium sjelf förmådde finna giluig; och under den en.a tillständiga förutsättningen, att dvmkapivdlet icke sparat någon m öda, för att sorgtälligt och fördomsfritt granska innehåället af sjeltva den ensamt gällande bibliska läronormen, äger alltsa den vliktaukande endast rätt att beklaga, men icke aw ank.aga den delen at dom kapitets utslag, hv.rigeuom br H:s mening blifvit ansedd för ,vuliarande. Emellertid larer iugen vara hemfallen under lagens straff genom aw vlow hysa ,villtarande meniugar, Wan uertill maste anuu hkOouwnma, all man utspridt dem; ty ueis sager swadganuuet I Kyrkol. 1 kap. 2 : ,uUpptlavka och utsprida? (icke ,upptänka eller utsprida), dels tala: kovngi. törvrun. ar den 23 Okt. 1860 (Y 1) endast om uwspridanudet. Har nu herr Halun afven ,utspridt sina uragavarande meningar? Dertill visar sig 1 de ufvan åvervpade meddelningarna intet spår. Herr H:s egen torsäkran i deita nanseende kuude visserligen i och tor sig lätt underkännas; men huru underkänna biskop Aunersvedts intyg, att Hallin ,icke tvekat att bara ew annat tal intor församlingen, än det han ausev tör sannt i sitt hjerta? I förbigående sagdt veta vi icke, om det svåra tel, som genom dessa biskopens ord ullvives herr Hallin, är at den sistvämuue erbanuat euer genom vittuen ådagalagdt: möjligen bervr auslagelsen på en blott slutsats af biskopen, och uu uiv sluvande ar en verksamnet al samma menskhga förstand, hvars vanmakt och otillförlitliguet de anduga herrarne med så vuluwrötslig vältalighet vitsorda, så bura dessa he.rar utan unosta skymt af missnöje bulla ul gvuo, Om man en gang tur alla vägrar av av deras slutsaver skänka nagot förtroende, ettersom ju dur törkieuande vitsorder skulle iörlora all kralt, i fall det motsades af den eria:enhet, som de sj tiva batv tilltatle att göra rorunde sin egen torståudsverksamhet. ller hvad kan tvinga 0ss at år ueu uu itragavaraude slutsatsen inrymma någon större logisk vteivarhet, un som tillkommer, de sa uppenbart wrwa tankeoperatoner, hvarigenom man vetat ur mer eller mindre ovestämda och tvetydiga bibeiutsagor på slutiedningsväg härleda cn Chriswlogi, som tullsändigt kuukastar ej blott förnuitews lära, utan ock ala de full bestämda, tullt klara och otvetydiga utsagor, m d nuvilka bibelu sjelt i samma ämne är lörseuu och med hvilkas kullkasvaude man icke dessmindre paswar sig ej förstöra, utan radda ,wons analvgi ? Hvem som verkligen törstar at med ertordeilig strängbev bandhafva syllogistikeus konst finner lätt, av det i och för sig imgaluuda är nödvändigt, att en prest, som ogillar vissa at dogmaukenus bestamuvuingar, skall im-: for sin torsumling uningen hbyckla ener förblitva. mållös; ty ätven om ue uer ogiade bestamningarna. (icke kriuceras, utau antiugeu blow histvriskt retereras, såsom uå fråga ar vm törbörande at en ioreskrifven lärobok, elier ock) förbigas, så är dock chwi-. stendomen rik nog på evigt ganande religiosa och etbiska sanningar, dem enhvar måste såsom sådana erkänna, och i dessa sauningar är möjligheten gitven att förblitva trogen på en gång mut den egna ötvertygelsen och mot rörsuamlingens ratv ull undervisning vch uppbyggelse. Också kan man svårligen föreställa sig, al 1 någotdera hänseenuet någou owrohet blitvit begåugen at en man som hr H., hvars både ärlighet och verkliga religiositet är så ögonskenligt bevisad just geuom hans tas a hallving gentemot den hotande taran atv för sm Ofvertygeises skull törlora till och med hela den timliga berguimg, hvilkcu menniskor med svagare religiositet Visst ulldrig tuunits beredda att tör ultredsställandet at audeus kratr uppotira. Men skulle än berr kl. mot formodau vara saker till deu utat biskopen honvm iv revitade ouvueten mor det egua bjertavs ÖIvertygeise geulewoL fursamliugen, så ar dock detta uppeuvarligen nagonling hell annal au ,utspridande ar viviaranue meningar? ; ja, Sjeuva tulvyke sch luucällar JUSL ec kratlugt vevis, -tv viskupen uven domkapitict ) matte haft sty nagonling vekant, uvarlgeuv.a e.l säudul Ur spridande huluäv läggas Der in I egeushap al lursam luglarare Ull last. Awisur da, att sjeyva meddelningarna fran herr H. tul domkapillet mujugen bluvi. at Uct slstndmnuda upplattade sasvuw mucballande torsök aw utspr.da villarelser; men en sädan upptattuimng synes kval alv för villig, for alt eu enua ögvubilck kunna på allvar iragasuttas. Ty tin hvem skule berr kH. vfverhuivud kunnat vända sig med mindre utsigt av torföra vch med större att a Slua sSalser strängt och sakkunnigt prutva e, än JUv till domkapitlet? Eller är det sa längt kowmer med tanketriuewn i den swore Gusta: Adv land, avt man, vid ätventyr at siranugaste straff, tor ingen 1 veriden får yppa och med gruuder undersvödja någon så beskattad ötfvertygelse, som atw törtluvna sekiers bibeltolkning är i behof ar väsendtlig rättelse? Då vore man just i menniskans allrahögsta angelägenhet al sambhällslagarne fördömd till sullaståendets forbannelse och tinge till sin djupa blygd bekänna, aw man icke hade det ringaste aw berömma sig al emot dessa katholiker, öfver hvilkas fordna förbud mot bibelns tria läsning och utläggning p otestantismen dock så ofta och så högljudt och med så mycken stult sjelfkänsla beskärmat sig. Har kyrkoherde Hallin, såsom det föregående synes gifva vid handen, på intet sätt gjort sig skyldig till att ,utsprida villtarande meningar, så skall det blifva märkvärdigt att se, huruvida domkapitlets Afoättninme dam hvillan knannt kan hvila nå csamna