vo ser SS en et RA RETA Göteborg d. 15 Augusti 1861. Teater. I tisdags gafs en från tyskan öfverflyttad 3 akters komedi, kallad Cato von isen, för första gången på härvarande teater, och, om vi minnas rätt, äfven för första gången på svensk scen. Detta stycke, som förskrifver från sig 1856, har gjort stort uppseende i Wien, der det först togs upp. Det är författadt af en ståthållare-sekreterare Pradutsch, som år 1857 begick sjelfmord i Laibach, samt bygdt på ett spanskt lustspel Indulgencia at Gorostizza. På programmet för i fredags uppgifves artistiske direktören för Hofburgteatern i Wien Heinrich Laube såsom författare och han har ätven tills på sista tiderna gått och gällt såsom sådan, men detta är, såsom nämndt, oriktigt (se bl. a.: Das deutsche Lustspiel von Dr Kneschke, 1861). Aran af författarskapet kan dock på visst sätt anses obetydlig, alldenstund stycket, som visserligen står något öfver mängden af nyare tyska lustspel, dock icke är af någon betydenhet. Fabeln är i korthet denna: En gammal tysk adelsman, hr von Eisenstein vill, lydig gamla familjevanor, gifta bort sin dotter med en von Eisen. Cato är den ende von Kisen, och ett eget original. Han uppträder nemligen i en, med betraktande af omgifuingar, rätt komisk rustning. Ilan är nemligen en ända till de största öfverdrifter i sina grundsatser och dessas tillämpning sträng man. Han förlåter intet fel, det må vara aldrig så litet, och han hvarken snusar eller rökar, derföre att en dylik vana skulle binda hans fria vilja. Det är helt naturligt att en dylik person, som oeftergifligt vill genomföra sina rigorösa principer, något som svårligen står i en menniskas förmåga, då en menniska alltid måste vara bunden vid tid och rum, skall råka i de mest komiska konflikter med gängse seder och vanor. Det ligger någonting at Holberg i denna id6. Men författaren har ej mäktat genomföra den, utan gifvit efter för det nu mera brukliga sättet att lägga an på situationer. Sådana, och af gripande komisk effekt, skulle utan tvifvel hafva stått honom till buds, jemväl om hans hjelte fått ända till slutet fortfara med sina öfvermenskliga grundsatser och dessas tillämpning. I dess ställe — ljuger han redan i första akten, fastän det är hans första regel, att aldrig besudla sina läppar med någon osanning. Med samma förlorar hjelten äfven i intresse för åskådaren, som nog genast derefter vet, att den, som ljugit en gång, nog skall göra det oftare; hvilket och sker, om än med någon motstridighet, den enda qvarlefvan af den genom sin oförvitlighet så högt stående Cato von HEisen. Detta oaktadt kan stycket dock ses med någorlunda nöje, om än icke belåtenhet, ty författaren har gifvit åt de, dessutom löst och odramatiskt hopfogade scenerna, ganska mycket hf genom en bredvid hopspunnen och näpen, om icke just ny, kärleksintrig. Hr Pousette, såsom Cato von HEisen, kunde ej hjelpa, att hans hufvudman blifvit af förf. gjord till en vacklande stackare. De öfriga personerna äro endast staffagets bifigurer. I allmänhet skulle vi vilja anmärka, att spelet, som visserligen gick lätt och temligen ledigt, dock stundtals förrådde mycken, kansko förmycken osäkerhet. Pjesen lärer ock vara alldeles nyligen inöfvad. Till efterpjes gafs En herre som vaktar tankar, alldeles som hade det varit i går. Sedan