samt om uppriktigheten af vårt anbud att värna kyrkans oberoende och frihet. Ministern visar häri ånyo med hvilken ihärdig konseqvens han fasthåller vid Italiens program, som är: frihet åt och anslutning af äfven Rom och Venetien! Dock, detta är gammalt och kändt; det är nationens vilja, än mera, det är hennes fattade beslut. Men värnandet af kyrkans oberoende och frihet, detta är något, om än ej alldeles nytt, åtminstone föga omhandladt — och utgör säkerligen detta anbud grundvalen för de underhandlingar, som nu så lifligt äro i gång mellan Italien och Frankrike om Roms besättande. Påtryckningen är alltför stor, att icke Napoleon skall nödgas ge vika för densamma, oaktadt sin gemåls, prestligans och några frommas invänningar, Det har länge varit kändt, att åtminstone den upplystare delen af Frankrikes befolkning ogerna ser Frankrikes tvetydiga ställning för Roms skull. Griälet mellan påflige krigsministern de Merode och franska öfverbefälhafvaren i Rom Goyon har gifvit ett godt stöd åt det liberala partiets yttringar. Dessa, om de än äro misshagliga för regeringen, äro dock af vigt, såsom uttryckande en allt kompaktare blifvande opinion. En artikel i den mycket spridda tidningen La Presse ligger framför oss, och vi återgifva den här såsom exempel: Genom tio års gagulösa ansträngningar och ihållande stridigheter har Frankrike lärt och bevisat, hvad en prestregering är. Det har öfvertygat sig sjelt och hela verlden om, att påfliga regeringen sätter sig emot allt framåtskridande och all civilisation. Det är derföre att det sent och motvilligt förvärfvat sig denna erfarenhet, som Frankrike inför Europa blifvit Italiens vittnesbörd. Tack vare det Frankrike utfort i Rom sedan 1849, finnes det icke längre i verlden något rent medvetande eller klart förstånd, som ej skiljer trosfrågor från politiska frågor, Italiens oberoende från påtvedömets oberoende. Frankrike har, genom att i Rom utföra hvad det tyvärr ansett för en pligt mot katolicismen, ovedersägligt bevisat den verldsliga maktens oförenlighet med god politisk styrelse. Opinionen har blifvit upplyst, demonstrationer ha egt rum, Nu står å ena sidan hela det liberala Europa, på den andrå Castelfidardos zuaver, de ultramontanska tidningarne och Merodes parti, hvilket med hvarje dag faller alltmera i vanrykte och sjelfförstöring genom sina excesser. I denna belägenhet måste fortfarandet med Roms ockupation af våra soldater vara en fullkomlig orimlighet, oförenlig med det af kejsaren officielt erkända konungariket Italiens sanna tillvaro... Våra soldaters återkallande skall för verlden till-kännagifva denna olycksbringande makts slut; det skall vara följden af den politiska revolution, som under de sista tio åren egt rum inom folken, den upplysta europeiska opinionens seger, det sanna erkännandet af konungariket Itahen. Huru behöflig denna lösning afromerska frågan är, visar sig bl. a. af följande bref från Rom: Värfvandet af insurgenttrupper för Neapel fortfar ännu och helt öppet på Piazzo Campo di Fiori; och 400 af dessa nya rekryter hatva nyligen skickats bort under befäl at den väl-. kände Acquistapace. Konspiratörerna unna sig icke den minsta hvila. De hålla täta möten i en villa, tillhörig markis Patrizi, en medlem af centralkomiteen. Man har försäkrat mig, att kardinal Antonelli sjelf icke försmår, att i egen person handhafva ordförandeskapet. Från denna komite skickas befallningar till neapolitanska komiteen, hvilken står i direkt forbindelse med Frans II, som åter lem