Article Image
ledande pressen inom Europa. Times yttrar derom bland annat: Den tid är förbi, då man utan något vidare kunde godtyckligt handla uppifrån nedåt. Men kejsar Frans Josef har uppenbarligen beslutat, att icke tillåta Ungern upphäfva unionen, hvarigenom det förra riket skulle i politiskt, militäriskt och finansielt hänseende blifva oberoende, och förenadt med det öfriga riket endast genom det, som UConnel brukade kalla kronans gyldene band, ett band hvilket den förste djertve ledare i Ungern måhända skulle lyckas sönderslita. Det är hkväl för sent, avt hota de missnöjda med den kejserliga onåden. Man är derföre i färd med atv ötvertänka etc verksammare tvångsmedel. Icke utan skäl tror man, det medlet till avt hälla magyarerna i tygeln består deri, att man uppsporrar de ötriga folkstammarne till forsvar at sina särskilda rättigheter. Det är hvarje begåtvadt och modigt folks lott, att intaga en ötverlägsen ställmng gentemot andra mindre begåtvade folk, hvarat naturligsvis äfven groll mästo uppkomma. Ungrarne hata tyskarne, men hatas återigen sjelfve af de smärre folkstammarne i deras grannskap. Dessa hafva redan förut betalt en del af sin skuld i hatet derigenom att de hjelpte kejsaren i det ungerska upprorets undertryckande. De hafva vidare lagt i dagen sina tankar, då de med jubel emottogo underråttelsen om kejsarens beslut, att förkasta den ungerska landtdagens fordringar. Frans Josef tillbjuder nu ungrarne vilkor, i den forhoppningen, att han, om de törkastas, skall i de ofriga riksdelarnes bistånd finna ett ullräckligt svarkt stöd, för att förmå bjuda spetsen åt allt, som de missnöjda ungrarne kunna vilja fresta. Ungrarne tyckas ej vilja böja sig för det kejserliga maktspråket, utan fortvfara i sin hittills ännu lagliga opposivon. Inom ungerska landtdagen hafva nemligen båda partierna — det moderata eller adresspartiet och resolutionseller rörelsepartiet — slutit sig tillsammans om en gemensam motståndspolitik. Deåk har nemligen förklarat rörelsepartiets ledare, att han aldrig skall underskritfva någon transaktion, som uppoffrar Ungerns historiska rättigheter, eller med andra ord icke erkänner 1848 års författning. Men man skall endast sätta ett passivt motstånd mot regeringens öfvergrepp. Vay deremot vill gå en annan väg, tror man. Han vill i magnathuset söka genomdrifva, att deputerade skickas till riksrådet; den kroatiska landtdagen antages då skola följa exemplet, och han skulle på det sätet kunna i spetsen för en magyarisk-kroatisk-czechisk-polsk-rumenisk majoritet spränga riksrådet. Men han skall säkerligen ej få den ungerska landtdagen till avt gå in derpå, emedan den derigenom skulle lemna sin historiska rättsståndpunkt, som Vay för öfrigt så ihärdigt förfäktat och hvilken det kejserliga svaret med en så förvånande djerthet förnekar, genom aw säga, det Ungern i 300 år stått i realunion med Österrike, oaktadt det till 1849 både rättsligt och faktiskt endast befann sig i personalunion med de öt riga landsdelarne. Vay och Szecsen fick för ötrigt icke, såsom det heter 1 de kejserliga handskritvelserna, afsked efter ansökan, men utan sådan. De tyska ministrarne förelade dem svarsutkastet till undertecknande, och då de vägrade detta men begärde audiens hos kejsaren, så afslogs det, och 20 minuter derefter erhöllo de sitt afsked, i det man åberopade sig derpå, att de förut gjort saken for sin del till en kabinettsfråga. Detta hånfulla beteende har endast gjort brytningen ännu större. Animositeten mellan tyska partiet och det ungerska blir emellertid allt större, och deråt fröjda sig naturligtvis reaktionen och absolutismen. Denna animositet har isynnerhet gjort sig bemärkt vid reskriptets uppläsande i riksrådet. Venstern och centern tillkännagåfvo högljudt sitt bifall vid alla ställen, der riksenheten betonades, och sådana ställen finnas der många i det kejserliga svaret. Inom båda kamrarne ropades vid läsningens slut tredubbla hurra för kejsaren. Oroligheterna i Södra Italien äro tyvärr ännu ej stillade, utan visa tvärtom att de bourbonska eller stråtröfvareutgreningarne voro större, än man velat tro. OVaktadt en stor armestyrka befinner sig i Neapel, oaktadt man förfar med all möjlig kraft mot omenniskorna, stå dock dylika åter upp ur jorden som svampar. I Pausilippo har man sålunda fått reda på en bourbonsk komite, hvilken blifvit häktad och dess medlemmars korrespondenser

29 juli 1861, sida 3

Thumbnail