iUILL Bala PES UUAA DIT Eg JEB alt! vanlnal omkring deri, allt står så friskt och nytt för själn, som om sen dess blott timmar fytt. Jag öppnar förstudörrn ; jag straxt är inne, med tvenne steg blott, uti statsgemaket, — den gamla spiseln! — bjelkarne i taket! — och valnötskåpet, fylldt med hemväfdt linne! se blott, hur stolt, min moders ögonkast! hon, fattiga kaptenskan, — har damast! Min faders kammare bredvid till venster! der i sin länstol satt han, böjd af åren, den vördnadsvärde med de söltgrå håren, en veteran med femti års förtjenster glömd med sitt armod och sin svenska själ! — 0, gud, hur lumpen är vår verld likväl! På väggen hänger ännu, fordom doppad uti kossackblod, gubbens gamla sabel... På bordet tobakspipan! en durabel af masurbjörk! ej utrökt, endast stoppad! Jag ser dev tydligt allt med minnets blick, som samma dag trån lifvets strid han gick — Här är min moders rum. På fönsterbrädet af krukväxter en samling, nätt rangeiad! en stor geranium, omsorgsfullt spalierad, och min förtjusning, lilla myrtenträdet! och sen den yfviga hortensian der, jag ser den än! den var min mor så kär. Mot väggen der stod sängen, med de granna, de ståtligt blommiga kattunssparrlakan, der gråtande jag satt den sista vakan och kände hennes pulsar långsamt stanna; min mor, min mor! — Och der, der var vårt kök, der lilla Karin jemnt stod i sitt stök. Den lilla Karin, lefver hon måhända på torpet än, dit jag som brudetärna den täcka ungmor följde? ... 0, hur gerna jag såge henne än vid flitens slända, vid nöjsamhetens gryta, kanske ock med små soldater uti kolt, en flock! Se, detta är en at dessa äkta guldbitar, brutna ur den nordiska folkkarakterens eget schakt, af hvilka vi skulle så gerna vilja återfinna många i denna andra del af Orvar Odds samlade skrifter. Det är en sann nordiskt lyrisk flåkt, som andas genom denna lilla målning af den unga gretvinnans forna barndomshem, och visar, att U. O. är skald, när han vill vara det, när ban vill lemna filigramsarbetet för det mera gedigna och äkta. 1 sanning, vi ha ej på länge läst ett mera tilltalande stycke och ensamt detta skulle kunna försona oss med de många synder, som hättet för öfrigt innehåller. Dessa synder, måntro likväl om de icke äro ungdomssynder? från åar 157 ett ChofåS Sen BniVor ek ot hans ofvan intagna genreteckning ur ett enkelt landtligt barndomshem. Detta chorus är at följande håruppåtresande lydelse: Himmelska himmel, hvad osalig tid! Hvilken skandal öfver alla skandaler! sinnesupprörande, själslugnfurstörande, högst revolterande, håruppåtresande, känslochoquerande! Hvilka slags sällskaper, hvilka slags baler! stjernorna, solen må blekna dervid, Detta chorus var kanske pikant för en femton år sedan eller litet mera, men det är ett filigrams, som redan anlupits af tiden och blitvit mögladt. Grefvinnans monolog skall alltid komma att räknas som en godbit, som en juvel, som en bit ren poesi; men ännu en femton år eller litet mera, och filigramsbiten är — hvad vet jag? sa Orvar Odd.